Agnes von Krusenstjernas romanserie ”Fröknarna von Pahlen” blev 30-talets stora litteraturskandal. Verkets första delar hade fått lysande recensioner, men när fjärde och femte delen kom ut 1933 var det åtskilliga, häribland hennes förläggare på Bonniers, som reagerade mot skildringarna av ”dekadent sexualitet”.

Författarinnan tvingades övergå till det lilla avantgardeförlaget Spektrum. Bonniers hade skrämts av nazisternas frammarsch i Tyskland och kampanjer mot ”judisk smutslitteratur.” Svenska nazister och religiösa sekterister beskyllde nu Agnes von Krusenstjerna för att undergräva den svenska ungdomens moral. ”Reaktionen är här”, konstaterade Karin Boye, som i likhet med andra radikala författare ville stödja Krusenstjerna, medan flera etablerade kritiker valde att fördöma hennes nya böcker eller tiga ihjäl dem.

I det läget utgav författarinnans make, den ökände skriftställaren David Sprengel, en bok med titeln ”Förläggarna, författarna, kritikerna om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten” (1935). Här återfanns debattinläggen för och emot hustruns verk tillsammans med ett jättelångt förord av Sprengel själv, där han passionerat försvarade de kontroversiella sexskildringarna och angrep Krusenstjernas belackare i brutalt förolämpande ordalag.

Speciellt hans personangrepp på den vid denna tid tyskvänlige Aftonbladskritikern John Landquist ansågs vara ärekränkande på ett närmast bestialiskt vis. Även de som sympatiserade med Krusenstjerna menade att Sprengel gått på tok för långt. Inte heller senare litteraturforskare har funnit mycket gott att säga om hans stridsskrift, som ideligen slår under bältet och utstrålar ett närmast besinningslöst hat mot hustruns fiender på parnassen.

Ur litterär synpunkt är detta förord dock värt att rädda till eftervärlden. Där finns en eld som påminner om Strindbergs, och ett bildspråk som ofta är mästerligt. Till exempel när han först karaktäriserar akademiledamoten Anders Österling som ”själens fine lille vän” och så tillägger: ”För hans korpral [Gotthard] Johansson existerar bara den väldiga magen.” Eller när han beskriver Sveriges mer eller mindre tyskvänliga kulturelit på högerkanten som ”ett hemligt grävlingsgryt, där reaktionens stora skymningsdjur håller sammankomster för alla skuggälskare, allt dunkelt folk och alla nattens små tassande kryp.”

Vem vågar idag skriva om kultureliten med sådan lidelse?