I min ungdom läste jag aldrig Jules Verne (1828–1905). Science fiction intresserade mig inte. När jag som forskare skulle skriva en bok om utopier, kände jag att jag borde foga in Jules Verne i ett kapitel om teknikoptimister. Motvilligt började jag läsa hans böcker men fann till min förvåning en helt annan författare än jag hade väntat mig. Han var ju i högsta grad vuxenförfattare, och när det gällde tekniken var han pessimist, inte optimist.

Jules Verne var politiskt medveten, närmast av socialdemokratisk art. Hans idealland var Norge eftersom man där inte hade någon adel. I unionstvisten mellan Sverige och Norge höll han benhårt på norrmännen.

I den mindre kända romanen ”Begums 500 miljoner” målar han upp två samhällsideal. Han låter en tysk och en fransman ärva en stor förmögen så att de kan förverkliga var sin utopi. Fransmannen bygger en ljus, luftig stad med parker och stora grönområden. Alla får bo i villa, varje person skall ha eget rum, uppvärmning sker genom ett centralt system så att alla föroreningar leds ut centralt för att orsaka minsta möjliga skada. Alla viktigare beslut tas gemensamt vid stormöten som hålls ute i stadens parker.

Tysken däremot bygger en diktatorisk industristat, Stahlstadt, som framför allt tillverkar kanoner. Han är själv biolog, privatdocenten Schultze, och tolkar naturlagarna så att den starkare har rätt att bestämma över alla andra. Varje medborgare måste blint lyda ”das grosse Vaterland”, annars skall de landsförvisas. Industrin leder till att miljön blir så nedsmutsad att man måste ha skyddsmask för att vistas ute.

Hela det program som Schultze lägger fram är nazismens ideologi rakt av, femtio år före nazismen! Jules Verne förutsade mycket annat, förutom miljöproblemen även rasismens utveckling i USA. Och naturligtvis var han fascinerad av teknikens möjligheter. Han lekte med tankarna inte bara i fråga om raketer och månfärder, han ”uppfann” datorer och mobiltelefoner, ja den svenska konstruktionen med Skype finns redan i hans böcker. Men nästan alla fantasikonstruktioner slutar illa. De miljardärer och tekniska genier som gör uppfinningarna blir galna eller går under med sina luftfarkoster och maskinella öar. Kapten Nemo slutar symboliskt nog instängd i en grotta.

Det finns egentligen bara en positiv roman med teknik, och det är ”Den hemlighetsfulla ön”. När gruppen av skeppsbrutna gjort uppfinningar och överlevt faror av de hemskaste slag, säger ledaren Cyrus Smith att de inte klarat sig med hjälp av tekniken utan tack vare kamratskap och solidaritet. Det är moralen i historien, som i de flesta av Jules Vernes historier.