Inte sedan Göran Sonnevi fick den politiska dikten att sjunga på 60-talet har väl ett så ambitiöst samhällskritiskt projekt som Johannes Anyurus tredje diktsamling skådats i svensk lyrik. ”Städerna inuti Hall” består av 358 sidor som sörjer en orättvis värld, blödande ur konfliktfyllda sår – inte minst det svenska klasssamhällets.
Men det är också sann poesi, rytmisk och skönsjungande. Tvivlar ni så sök upp en scen där Johannes Anyuru själv läser sina dikter så ska ni få höra hur vackert en helvetesskildring kan låta.
Diktsamlingen är uppbyggd kring två återkommande begrepp: lagen och låset. Det kanske låter knepigt men hos Anyuru blir de välfungerande retoriska figurer. Lagen är oftast representerad av en polisbil som dyker upp lite varstans på sidorna, glidande fram som en obönhörlig maktsymbol. Låset är också en symbol för lagens repressiva kraft, men även en möjlighet till frihet, om man förmår dyrka upp det.
Anyurus diktsvit förhåller sig hela tiden till dessa två komponenter när den visar oss runt i danska, franska och göteborgska förorter med deras uppror och våld samt de internationella krigshärdarna som anas på avstånd, men ibland tränger på. Maktlösheten är hela tiden närvarande, men Anyuru har också ett hopp, ett politiskt hopp:
Raviner, vind,
jag var
frihetens
klippor
”Städerna inuti Hall” – mitt i diktsamlingen ligger en fånge fastspänd i Hallfängelset – är ett försök att förklara världen just politiskt, ibland genom att visa på detaljer, och Anyuru är bra på att gå verkligheten riktigt nära så att den doftar och låter (kundvagnar rasslar, kedjade i varandra, i den smutsiga snön), ibland genom explicita påståenden:
Du finns
inte
I den verklighet som framställs
är tecknet för varan
varan
Precis som i debuten ”Det är bara gudarna som är nya” (2003) tar Johannes Anyuru spjärn mot antik litteratur. Då var det Homeros och ”Odysséen”, nu är det Vergilius och ”Aeneiden”. Hela samlingen inleds med en av Vergilius genialt åskådliga våldsamma bilder, den av Triolos (så kallas han i ”Städerna inuti Hall”, fast han heter väl egentligen Troilos...), chanslös i en tvekamp med Achilleus, på flykt släpandes efter ett hästspann. En talande bild av ett offer för övermakten.
Vergilius hjälte Aeneas, Roms grundare, är en återkommande figur. En representant för kriget och staten som passar Anyurus syften väl. Men också ett tecken på att vi har att göra med en poet som vill – precis som nämnde Sonnevi, en uppenbar förebild – omfatta allt, som vill ställa sig mitt i världen, mitt i historien.
Det finns en pessimism här, absolut. Några av diktsviterna är namngivna efter dödsrikets floder i den grekiska mytologin (Lethe, Acheron) och några efter olika vargdjur (sjakal, varg, hyena), ett faktum som stryker under det dystopiska draget.
Men som sagt, läsaren finner också ett hopp som nog bara kan stavas politik. ”Städerna inuti Hall” är en diktsamling som vill förändring.
Johannes Anyuru har i sina två tidigare diktsamlingar varit tydlig, och ivrig, med sin vilja att kommunicera. Det har varit samlingar med en närmast oskuldsfull tillit till språkets förmåga att fånga det ofattbara. Denna styrka har paradoxalt nog också gjort att dikterna ibland gränsat till det banala.
Med ”Städerna inuti Hall” tar dock Johannes Anyuru ett stort kliv framåt. Borta är oskulden, kvar finns den brinnande energin. Och nytt på dagordningen är den politiska medvetenheten, som Anyuru förvandlar till en lyrisk kraft man sällan ser i samtida svensk poesi.
