Det är en sjudande novellsamling hon lämnat ifrån sig, Gerda Antti, på sitt sjuttiosjätte år, en bok som mer än något annat vill säga sin mening, förgriplig eller ej, rätt ut. Det är hög tid att ta det berömda bladet från munnen och tala så att Sveriges alla stockar och stenar kommer i rörelse. Boken heter Ungjävlar, och hajar du till för det, så är det bara meningen, för Antti har bedömt saken så, att kraftuttryck måste till för att berätta om vårt samhälle. Det finns barn och det finns ungjävlar. Det finns föräldrar och det finns skitföräldrar. Det finns karlar och, ja, noga räknat finns det bara karlar - en sort, bedräglig och ynklig, pianospelande men tjuvaktig, förslavad under sin Spira och Sak. Som tur är kan kvinnor ha det lika bra om inte bättre med en trygg, klok hund som sällskap.

I titelnovellen följer vi en nämndeman, en kvinna, som tycker att alla karlar, eller åtminstone åtta av tio, är krabbor. Det är sådant hon tänker på efter en sömnlös natt då hon åker genom snön till länsrätten. Vad ser hon från sin upphöjda plats i rättssalen? Ungar som knarkar och krånglar, småbarn som flyttas runt som schackpjäser och allt för att föräldrarna, skitföräldrarna, är dåliga på att kupa upp kring barnen. En potatis utan kupa blir oätlig, en människa olycklig.
Nämndemannen Mariann måste spänna sig i mellangärdet och ta en whisky till kvällen, för också hon har ju blivit bedragen, av en snål karl som borrade hål i hennes badrumsvägg och sedan stack tillbaka till sin före detta, men hålen, de blev kvar. Men hon har ändå en livlina att återknyta, till skillnad från lille Mats, en femårig pojke som var uppe i rätten och som har ingenting, och då måste hon rimligen härda ut.


I "Det är Joakimlördag" visar nämndeman Antti hur det kan gå för värnlösa barn som Mats. En alkoholiserad far snubblar omkring i sitt hem, in i en bokhylla, så att en stor prydnadssten faller ner. Mannen hinner akta sig men inte hans son, vars huvud blir
krossat. Händelserna är skildrade inifrån ett av alkohol upplöst medvetande, och inte sedan Lars Gyllensten lät dränka ett litet liv i slutet av "Barnabok" har ett barnamord (för det är vad det är, oavsett om det är avsiktligt eller ej) i svensk litteratur stuckit så hårt och kallt rakt in i hjärtat. Och precis som Gyllensten utpekar Antti oviljan till ansvar som mördare, ett slags vedervärdig lättja, en sjuklig svaghet i ryggpartiet. Och den går i arv.

Medicinen, den helt enkla men försummade medicinen, finner Antti i Nya testamentet. En mormor som i hemlighet bytt ut krubbans Jesusbarn mot en Kalle Anka-figur, för att avläsa familjens tyvärr obefintliga reaktioner, anar att budskapet till människorna, budskapet med stora bokstäver, är att vi för guds skull ska ta hand om barnen. Den kristna historien börjar ju med ett barn, det kanske är så för att vi ska begripa att barnet, det hjälplösa livet, är det viktiga - att tar vi inte hand om barnet så kan ingenting fungera.
Antti hanterar vardagen på ett
naturligt och nyttigt sätt som måhända bäst kan beskrivas med en av hennes egna rustika ordbilder: enkel som gröt. Det är befriande att följa författarens åsikter, hur hon sjuder av harm och far ut mot knarkare och skitföräldrar och karlar, och krockar sina kristna värderingar mot förmenanden som inte är särskilt politiskt korrekta, vilket hon vet men ändå måste få ur sig, för annars är det ingen som säger vad många vanliga och i synnerhet gamla människor innerst inne tycker.

I den avslutande, eller ska vi säga finala, novellen "Platsen där vi bor" debatterar huvudpersonen med sin bortskämda dotter och dotterns pojkvän, som är en gråhårig präst (givetvis också ett kräk, eftersom han inte lämnat sin fru ännu). Det gäller vårt land, hur det blivit, när världens nötning blivit större, det gäller flyktingarna som kommer till Sverige för att de vill ha det bättre - de som i strikt mening inte flyr från någonting, utan snarare till någonting. Detta och annat, som direktörernas jättelöner, kostar pengar,
samtidigt som många svenskar har det svårt. Hundar får man inte lämna ensamma för länge, för då kommer polisen och hälsovårdsnämnden, men gamla kärringar, det går an.
Politiker och journalister förmedlar bara halva sanningar, skriver hon. Antti bidrar med den andra halvan, som Antti ser den. Den sjuder och bränns, och fångar en osalig nation och en vådligt förargad tidsanda. Därför är "Ungjävlar" en viktig bok.