Rovgrävning och illegal handel med antika och andra arkeologiska föremål är sorgligt utbredda hanteringar. Bland köparna finns inte bara ljusskygga privatsamlare utan i många fall även museer.
Verksamhetens allvarligaste konsekvens är att forskarna berövas omistliga fakta som bara fyndplatsen kan ge. Den som gräver i lönndom är givetvis intresserad enbart av fyndet som sådant, det som marknaden efterfrågar. För arkeologen däremot är själva finnandet det primära, ty det är ett föremåls plats i jordlagren och i förhållande till omgivande föremål som kastar ljus över det förflutnas väv.

Också om illegalt framgrävda ting emellanåt kommer tillrätta är deras värde för forskningen kraftigt reducerat genom att alla uppgifter saknas om var och hur de påträffades. Någon enstaka gång kan dock slumpen träda in och klargöra sammanhangen.
Om ett sådant fall berättar Eva Rystedt i det aktuella numret av antiktidskriften Medusa. Hur ett skärvfynd i Etrurien så småningom leder till att Paul Getty-museet i USA till Italien tvingas återbörda en magnifik attisk dryckesskål från ca 500 f Kr ska inte ens antydas här, för det rör sig om en spännande kriminalgåta, löst av kluriga forskare.
Lika fascinerande är skålens dekor: komprimerade scener ur ”Iliaden”, utförda av en mästare. Här är man särskilt tacksam för den omsorg med vilken Medusa illustreras.
Kärlet var förfärdigat i Aten. Där, strax sydväst om Akropolis, reser sig Filópapposkullen, krönt av ett medfaret gravmonument. Om detta och om den man som åren 114–116 lät bygga det, Filópappos av Kommagene, skriver Fredrick Whitling och klargör också sambanden mellan denne prins utan land och de imponerande, drygt tvåtusenåriga kunga- och gudastatyerna på Nemrutberget i östra Turkiet, 2 150 meter över havet, en plats den som varit där aldrig glömmer.

Intresseväckande är även Bengt-Arne Roos porträtt av Julianus avfällingen, den romerske kejsare som under sin korta regeringstid (361–363) sökte återinföra den hedniska kulten trots att kristendomen gick segrande fram. Roos, som är psykiater, intresserar sig särskilt för de drag i Julianus motsägelsefulla personlighet som i påfallande grad avvek från det normala och ser där uppenbara likheter med den form av vuxenautism som på senare år givits benämningen Aspergers syndrom.