I sin nya bok ”Minnen” försäkrar Torgny Lindgren att han ingenting minns. På bokens första sida – sedan vi har passerat ett motto hämtat från Augustinus om minnet som ”ett slags mage åt tanken” – säger han till sin memoarlängtande förläggare att han har försörjt sig på sina inbillningar. ”Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.”
Och vad ska man kalla detta jag, som på de sista sidorna verkligen lämnar manuskriptet till sin då aktuella förläggare? Torgny Lindgren? Hur är det med de personer som rör sig i texterna? En av dem är författaren Stig Cederholm, vars främsta och av Lindgren prisade litterära skapelser heter Åsa-Nisse, Klabbarparn och Eulalia. Men även om Cederholm rent faktiskt tycks ha haft ett spektakulärt levnadslopp och en märklig personlighet med inslag av kriminalitet, nazism och allmän opålitlighet, förefaller han att vara nästintill uppfunnen och utformad av Lindgren. Andra namngivna personer som blir oförglömliga invånare i Lindgrens litterära universum är Per Engdahl, Erik Sædén, Göran Tunström och Erik Lönnroth.
Vad har ägt rum och vad har händelsevis inte ägt rum? Ganska snart spelar det ingen roll – man håller alltmer förbehållslöst med den författare som i inledningen säger sig sakna minnen, men som istället prisar sin tankeförmåga ”som en av de bättre i Sverige”. Och antagligen har det mesta hänt, på ett eller annat sätt; annars skapas det och får sin existens som när morfadern på sitt sjukläger får en mugg med vatten, som ”han så att säga själv skapat, han hade funnit källådern hitom vedhuset och grävt sig ner till förti fot där sandådern fanns”.
Under en predikan i en västerbottnisk kyrka får vår berättare, som här uttryckligen heter Torgny Lindgren och har skrivit just dennes böcker, höra prästen ”formlöst, omusikaliskt, sladdrigt” återberätta historien om vattnet ur novellsamlingen ”Merabs skönhet” (1983). I prästens mun blir berättelsen en banal och entydig historia om tro och förtröstan – och dess författare kryper samman inte bara av ”blygsel och vanära och skam” utan också av ”förargelse, ja vrede”. Han hade velat predika inför församlingen att ”Stoffet är en bisak, en nullitet. Formen är huvudsaken!” Och han hade velat fortsätta sin predikan: ”Jag kan tänka mig att skriva om vad som helst, bara jag finner den tillbörliga formen. Formen är helig! Vår evighetslängtan är en längtan efter form.”
Kjell Espmark är i sin nyss utkomna memoarbok ”Minnena ljuger” inriktad på att förstå ”hur vi omformar våra minnen till de myter som förmår ge struktur och innebörd åt vår tillvaro”. För Torgny Lindgren blir de omformade minnena ett oavbrutet levande och föränderligt stoff att stöpa i den form som är helig och meningsbärande. Espmark talar om hur omformningen gäller själva tillvarons struktur och innebörd, medan Lindgren talar om den skrivna texten. Både här och i intervjuer har Lindgren understrukit hur hans eget liv inte har blivit vad det borde; han talar om det som formlöst och han säger sig ha varit menad för något annat som han inte förmådde, han talar om den paradoxalt likgiltiga förundran som har präglat hans liv.
Denna likgiltiga förundran får sitt uttryck i författarskapet som ett slags självklar auktoritet: det finns ingen skröna så vild att den inte blir på ett eller flera plan trovärdig, meningsfull och mångtydig när han berättar den. Ur vad som beskrivs som ett tillkortakommande har det vuxit fram en suverän berättarkonst med muntlig anstrykning i släkt med Selma Lagerlöfs.
I en minnesbild – eller kanske det som tanken skapar av minnet, för att nu tänka i Augustinus banor – berättar modern att om man ser länge på ingenting kan man se ”de ofödda och de döda”. Morfadern hade inte förstått detta, eftersom ”han var så barnslig att han trodde på verkligheten”. Barnslig på det sättet är inte hans författande ättling.
Om stoffet är betydelselöst ur en synvinkel, är det betydelsebärande ur en annan. Ren form är en abstraktion, något måste finnas att forma. Först i kontakten med materialet kan formen förverkligas. Gång på gång är det som i historien om vattnet, där han gladde sig åt den form han fann: ”Jag hörde och såg hur den slöt sig som ett ägg där de vattenletande människorna omfattades av skalet.”
Så är det också i den nya boken, där den ena berättelsen följer efter den andra i ett lite slingrande mönster, från barndoms- och uppväxtbilder, via lungsjukdom och beskrivningar av såväl fysisk som psykisk vård, till direkt novellartade stycken som det om gipskonstnären som tar Stig Wennerströms dödsmask eller historien om den väldiga sovjetiska kransen vid Thomas Manns begravning som blev till en hel udde i Zürichsjön.
Allt har i den nya boken, precis som det brukar vara i hans berättelser, sin komiska, bisarra eller grymma självklarhet, och gärna allt på en gång. Delvis fungerar den som en nyckel till vissa delar av författarskapet med sina hänvisningar till bland annat ”Ormens väg på hälleberget” och ”Dorés bibel”.
För den som är förväntansfull inför varje ny bok av Torgny Lindgren är framtiden möjligen lovande. Han säger sig ha haft en plan på att skriva 33 böcker, vilket betyder att han ännu har tio oskrivna. Visserligen aviserar han också att han ska sluta skriva, men det hindrar inte att boken avslutas med en lista på löftesrika projekt…
