Jan Guillou hette en man. Älgar drap han och bergsgetter även. Känd var han vida omkring för sitt höviska uppträdande mot sköna jungfrur och kväden diktade han jämväl om sina föregångsmän i det förflutna. Oräkneliga som skogens löv voro hans kväden. Fyrtio sidorom dagen diktade han. Väldeliga jublade publiken. Väldeliga jublade ock förläggarna. Väldeliga jublade icke recensenterna, som dock gömde sin mening i sitt hjärta, i det de betänkte älgars och bergsgetters öden. Kväden om många hjältar diktade Jan, den frejdade skalden, och sådan var hans konstfärdighet, att ingen mäktade se minsta skillnad på den ene hjälten och den andre, eller finna minsta likhet mellan dem och vanliga människor.
Men en dag stod Jan Guillou upp och gjorde stort gny med sin vapenarsenal och talade sålunda: ”Rätt har jag och fel andra. Se, mitt blod drickes av förlagets skälmar. Jag lider det icke. De skola passa sig jävligt noga. Med denna min fränka i anden, sköldmön Liza, vill jag draga ut och dikta i min fulla frihet.”
En avundsman uppstod då och sade: ”Stor och renhjärtad är förvisso Jan Guillous kärlek till sig själv. Dock är hans ordakonst av den arten, att frihet från förlagsredaktörers tuktande hand möjligen skall vara den mera till skada än till gagn.”
Men Jan Guillou skaldade då och kvad till svar:

Rätt har jag
och fel har andra
som vi alla vet!

Sköna ord och djupa tankar äro skaldastycken till föga gagn. Rön om medeltida sågverk äro skaldastycken till gagn. Avund mot försäljningssiffror är mans bane. Sin älgstudsare framdrog han därvid och fällde sin vedersakare till marken. Strax fylkades Skara turistbyrå och Västergötlands museiförening kring den dräptes kropp och slog pålar därgenom, och sänkte den sedan i en torvmosse på det att han icke måtte gå igen.
”Ligge den ogill” talade nu lagmannen ”som för ont tal mot försäljningssiffrorna”.

Och Jan Guillou hov upp sin stämma och började framsäga ett kväde om svenskarnas alla stormän från Birger Jarl till Birger Elmér. Och menigheten fröjdade sig storligt.