Det har blivit dags för den tredje deckaren av Åke Smedberg med den luttrade journalisten John Nielsen som huvudperson. Särskilt den första av dem, ”Försvinnanden” från 2001, var riktigt intressant. Smedberg lyckades där muta in ny terräng för kriminalromanen genom suggestiva miljöskildringar, en mörk och obehaglig tematik samt ett säreget poetiskt språk.
Av detta återstår tyvärr inte så mycket i det senaste numret, Blod av mitt blod. Den lägger sig på gott och ont i mittfåran av den samtida svenska deckaren. Ingredienserna för denna torde vara välkända för alla läsande människor: samhällstillvänd, existentiellt problembearbetande, tendenser till schabloniserat persongalleri samt spekulativt våldsam.
Denna gång dras Nielsen in i en brottshärva bestående av korrupta snutar med sexuella störningar, kriminella motorcykelgäng, knarkligor som kursar piller och annat på nedgångna gym och så vidare och så vidare.

Smedberg vet
hur man bygger upp en spännande historia, det medges. Men samtidigt som spänningen stegras gör också känslan av déjà vu det. Det börjar bli hög tid för de svenska deckarförfattarna att storstäda sina verktygsldor. Hur många gånger orkar man egentligen läsa vad som i grunden är samma gamla historia om individens och samhällets förfall? Smedberg har förvisso varit framme med kvasten i ”Blod av mitt blod”. Men det som städats bort var också det som bidrog till hans originalitet, nämligen det egensinniga och lite överspända bildspråket. Här är det i stället den vedertagna normalprosan som regerar. Storyn är också lite väl mycket pang på rödbetan.

Det som lever kvar i minnet efter läsningen är däremot porträttet av Chrissy, en av samhällets utstötta och föraktade. Utsattheten som följer med ett liv kantat av drogberoende och prostitution skildras med en inlevelse och ett engagemang som både imponerar och berör.