Den 21 januari 2002 mördades 26-åriga Fadime Sahindal av sin egen far. I sitt minnestal, vid avskedshögtiden i Uppsala domkyrka, hyllade domprosten Tuulikki Koivunen Bylund den döda som en av vår tids martyrer. Efter ett par uppmärksammade rättegångar 1998, då fadern och den då 20-årige brodern dömdes för mordhot och fysiska övergrepp, blev Fadime en symbol för tusentals osynliga flickor i vårt mångkulturella samhälle som förvägras rätten att forma sina egna liv.
Om hedersmord och fallet Fadime har Unni Wikan, professor i socialantropologi vid universitetet i Oslo, skrivit en viktig bok. Som fältarbetande antropolog har hon vistats många år i länder som Egypten, Afghanistan, Oman och Pakistan. I mer än ett decennium har Wikan kritiserat den katastrofala integrationspolitiken i Norge och Sverige och varnat för följderna.
”Jag har förstört hela släktens liv!” sa Fadime i en intervju 1998. Hon visste vad som stod på spel,
konstaterar Wikan. Hederskulturens fundament är en stenhård uppförandekod som styr samtliga familjemedlemmars - och i synnerhet kvinnornas - minsta steg. Männen för familjens talan i samhället. Kvinnorna ska vara ärbara. Ett enda illvilligt rykte kan, även om det är falskt, rasera hela släktens samhällsställning. Då degraderas männen till ärelösa stackare som ingen längre tar på allvar. Flickorna blir ”horor” och förlorar allt värde på äktenskapsmarknaden. Eftersom statuskollapsen påverkar hela släktnätverket, som kan bestå av tusentals personer, måste den enskilde underordna sig kollektivet.
Hederskulturen kan beskrivas som en totalitär ideologi.
Hedersmord förekommer inom alla världsreligioners kulturkretsar. Det är fel att förknippa fenomenet hedersmord med särskilda etniska grupper.
Hederskulturer har utvecklats, och bestått in i vår tid, i perifera regioner där den centrala statsmakten varit svag under långa tider. Där hedersmord förekommer agerar familjeöverhuvudet för det mesta som förmyndare
för gruppens samtliga medlemmar.
Enligt Amnesty International dödas ungefär 5 000 kvinnor årligen vid hedersmord. Men vidmakthållandet av en hederskultur behöver inte nödvändigtvis medföra kvinnovåld, skriver Wikan. I vissa länder, som Oman, kan den bedragne äkta mannen rädda sin heder genom att slå dövörat till. I andra regioner dödas de manliga förförarna medan otrogna kvinnor går fria. Vissa hederskulturer har utvecklat exilen - utstötning ur familjen på livstid - som ett alternativ till avrättning.
Den 11 januari 1998 ringde modern till Fadime i Sundsvall för att meddela släktens beslut. Det stod Fadime fritt att forma sitt eget liv. Hon fick studera och yrkesarbeta. Gifta sig med vem hon ville. Allt detta dock under förutsättning att hon aldrig mer satte sin fot i Uppsala. Dödsdomen hade undanröjts till förmån för hederskulturens exilinstitut.
Fadime var övermodig, skriver Wikan. Uppenbarligen underskattade hon faran. Hon älskade ju sin familj och kunde inte tänka sig att bryta alla kontakter.
2001 reste hon till Uppsala vid ett flertal tillfällen för att i hemlighet träffa sin mor och de tre systrarna. Det beseglade hennes öde. För fadern Rahmi var Fadime förövaren och han var offret. Det var hon som bröt mot hederskodens exilregler. Följaktligen måste hon dö.
Familjen Sahindals tragedi kastar ljus över den skandalomsusade svenska integrationspolitiken. Efter mer än 20 år i Uppsala, och 16 år i det svenska arbetslivet, måste Rahmi anlita tolk vid domstolsförhandlingarna. Hustrun talar sin hembygds kurdiska dialekt och just inget annat. Bägge är analfabeter. Under alla år har de tittat på turkisk tv och aldrig lärt känna några svenskar. Fadime och hennes föräldrar levde i skilda världar.
”En fråga om heder” handlar om kulturförståelse. Om integration och ett reformerat hedersbegrepp. Om att ge den unga generationen, och i synnerhet flickorna, rätten till ett eget liv utan att familjerna slits i stycken. Det är en ytterst angelägen bok.
