Varför fylls våra tidningar av reportage om kändisar och deras skönhetsoperationer eller deras övertramp? Varför handlar den politiska rapporteringen alltmer om skandaler som krogbesök, personliga motsättningar eller kärleksaffärer?
På dessa frågor försöker Sigurd Allern och Ester Pollack ge ett svar i en antologi som rymmer artiklar av en rad forskare på medieområdet. Antologin diskuterar och analyserar en rad affärer i Norge och Sverige som tagit tidningarnas spaltutrymme i anspråk och som drivits till den gräns att de måste betecknas som drev.
Slutsatsen i de flesta av artiklarna är att mediedrevet blir framgångsrikt när offret handlar fel. Och fel är att inte genast lägga sig ned och dö eller göra en pudel. Bara då kan offret finna nåd och skonas. Om det däremot opponerar sig och försöker ta strid för sin sak är loppet kört och avrättningen oundviklig.
Medierna har stor makt i det moderna samhället. De har inte oförtjänt kallats ”den tredje statsmakten” på grund av sin kritiska granskning av politikers handlande och deras förmåga eller tillkortakommanden när det gäller att uppfylla löften och utfästelser.
Bokens författare diskuterar denna roll och uttrycker stundtals ett tvivel på om medierna idag kan sägas fylla denna förpliktande funktion. Samhället har förvisso ett behov av en fristående och granskande institution som kan avslöja lögner och svek i politiken. Idag har emellertid politik och medier vuxit samman i ett parasitärt och symbiotiskt förhållande. Politiken behöver medierna för att prångla ut sitt budskap och därför vill politikerna styra medieflödet av nyheter och kommentarer.
Medierna erbjuder politiken ett torg, men deras intresse är inte bara att förmedla politikernas budskap. Det är också, och kanske framförallt, en önskan om att tränga under politikens yta, att uppdaga vad som sägs mellan raderna i det politiska språket, att spåra avsteg från vad som sagts och lovats och att därigenom hålla politikerna ansvariga.
Denna önskan att avslöja har emellertid också en avigsida. Den tenderar att göra all politik skandalös, eftersom ingen, förutom ett helgon, förmår att leva som han lär. Det finns således alltid en eller annan skandal att gräva fram. Det spelar ingen roll om den är stor eller liten, den har sitt värde genom att den upplyser om politikens moraliska röta.
Denna tendens har nästan helt utkonkurrerat den mer sakliga och allvarliga analysen av vad som händer i politiken, vilka initiativ som tas och vilka som glöms eller ratas.
Skandaljournalistiken hotar all seriös rapportering. Vem har intresse av Stureplanskändisarnas snedsprång? Varför förmår dessa puerila dumheter tränga undan annat stoff som saknar avslöjandets kittlingar, men som verkligen angår oss alla därför att det berör våra gemensamma affärer?
I denna angelägna bok med dess inträngande analyser saknar jag bara en aspekt, och det är frågan om skandaljournalistikens konsekvenser för medierna och samhället på lång sikt. För egen del kan jag inte värja mig mot tanken att denna journalistik driver fram ett smittsamt konspirationstänkande. Att all politik till sist kommer att betraktas och misstänkliggöras som konspirationer.
En annan obehaglig tanke som slår mig är att denna konspiratoriska syn på politiken är ett resultat av att demokratins likhetsideal föder en missunnsamhet mot makt och rikedom i alla dess former, och att denna missunnsamhet bara kan tillfredställas av att fälla de träd som vi tycker har växt sig för höga.
