I det förnämliga och världsomspännande utgivningsprojektet med litterärt gestaltade myter, har nu turen kommit till den brasilianske författaren Milton Hatoums sorgsna berättelse ”Den förtrollade staden”. Som när det gäller alla böcker i detta stora projekt rör det sig således om myter som får en ny litterär form; i detta fall kortromanens. Hatoum, vars föräldrar var libanesiska invandrare, har som man kan ana tillgång till flera mytvärldar. Här rör det sig om indianska myter från Amazonas, och författaren anger i ett efterord sina tryckta källor, samlingar där antropologer och andra skrivit ned det muntliga berättandet.

Själva historien är ett slags elegi som har något 1800-talsmässigt över sig (bortsett från talspråkligheter som ”mej” och ”säj” etcetera; står det verkligen så i originalet?), sprött och vemodigt och ett vittnesbörd om tidens flykt och kärlekens bräcklighet. Det är ofta mycket vackert, även om den korta romanen ibland med sina många meningar utan bisatser får något lätt staccato-betonat över sig, och kompositionen trots den korta texten ibland blir en smula rörig. Men det är ändå synnerligen läsvärt.

Vi förs inte bara in i en indiansk mytvärld utan får lära oss en hel del om brasiliansk flora och fauna och om landets, åtminstone det väldliga Amazonasområdets, historia. Berättaren är den åldrande Arminto Cordovil, som utblottad lever i ett ruckel och lever på drömmar och matgåvor. Men en gång var han rik; hans far Amando gjorde sig som redare en förmögenhet på gummiexport från Manaus (mest känt för sitt operahus) under den stora boomen före första världskriget.

Fadern var en hård entreprenör som ägde en plantage, ett hus i staden och i en landsortsstad det vita lustslottet Vila Bela. Han hade bara en vän, advokaten Stelius, som blev en sorts mentor och så småningom ekonomisk rådgivare åt Arminto. Mellan far och son, fram till faderns död, fanns en mur, orsakad av att Armintos mor dog när han föddes och att han legat med hushållerskan Florita. När fadern dör och gummiboomen, framför allt på grund av första världskrigets isolering, är över slösar Arminto bort det som är kvar av förmögenheten och lyssnar inte på sin mentors råd. Det stupar nedåt.

Berättelsens mytiska nav är emellertid Armintos kärlek till den gåtfulla och föräldralösa indianflickan Dinaura som bor på karmeliternunnornas barnhem. Mellan henne och Arminto uppstår kärlek, övervakad av priorinnans regler, men det hela resulterar ändå i ett erotiskt möte, innan Dinaura spårlöst försvinner. Vart har hon tagit vägen? Har hon försvunnit ned i ett Eldorado på Amazonas botten, i en parallellvärld till den ovanför vattnet, fast harmonisk? (Det är värt att notera att de vita erövrarna övertog inte minst den myten.) Armintos sökande efter denna ungdomens kärlek blir hans enda livsuppgift som för honom över vidsträckta områden i Amazonas, om vilka Arminto berättar för en okänd lyssnare (läsaren?).

Hur det (eventuellt) slutar skall dock inte avslöjas här. Det är alltså en vacker berättelse om kärlek på myternas grund, där Amazonas ångar och kokar i fukten och hettan och där det fantastiska blir, som latinamerikanska författare brukar säga, ”det underbart verkliga”.