Egentligen vill jag bara börja om, läsa den igen. Lämna datorn och återgå till detta ”virrvarr av rör och kablar”, som den på ett ställe kallar sig. Den serie av iakttagelser, mikrohistorier, amputerade aforismer och omaka ordstäv som bildar Ralf Andtbackas nya poesibok: Österbottnisk gotik.

Detta är alltså Andtbackas andra bok denna höst. Nyligen utkom i Finland den briljanta ”Wunderkammer”, ett poetiskt organiserat samlarkabinett av osannolika ord som förvandlat sig själv till ett slags arkiv över poesins potentialer. ”Österbottnisk gotik” framstår kanske i relation till denna mångfald som ett slags stickspår eller appendix.

Men det vore förklenande att stanna vid en sådan beskrivning. För återigen handlar det om en generös poesi, som denna gång antagit en lite annan form mellan pärmarna. Där föregångaren placerade ordsaker i rummet, låter den nya boken raderna falla nerför sidorna, genom tiden – minnespalatsets (minnesskjulets) dörrar öppnas på glänt, och med blicken snett riktad bakåt simulerar dikten en berättelse:

Jag tecknar ytterligare en minnesbild.

Allt medan gargoylerna slumrar i tornet.

Allt medan de tektoniska plattorna gnids i sidled mot varandra.

Allt medan kön ringlar sig fram mot avsatsen.

Bokens avstamp är en positionering av jaget i en österbottnisk landsbygd. Men detta perspektiv, och skärvan av en röst, tillkännages bara för att, åtminstone delvis, släppa greppet till omgivningen (”Albuskarna kan urskilja oss i mängden”). I långa stunder tycks erfarenheter, händelser eller (än hellre) språket få ett slags egenliv – med en genklang från ett av bokens motton, där ljudet ges rätten att stava ljudaren. Några falska förespeglingar om ett helgjutet jag levereras inte.

I en avslutande not till sin nya bok meddelar Andtbacka att denna dikt (ja, det rör sig om en enda långdikt) ”skrev sig själv”, och det finns förvisso något flödande i dess rader. Men det som snarare karakteriserar läsningen är kombinationen av rörelse och stopp. Varje rad står för sig själv, emfatiskt markerat med en punkt. De utgör enheter, ibland till synes disparata och bisarra inskott, som staplats på varann.

De mer berättande partierna kommer även att avlösas av sådant som förteckningar och kataloger, som den underbart idiosynkratiska listan över gott eller ont – ”Gott: frakturstil, encyklopedier, slumpen. / Ont: rottingstolar, dörrknackare, enkäter” – eller den bibelparodiska anekdoten om de 21 morbröderna, varav den siste, ”kannibalen”, ”först åt upp sig själv. / Och sen sket ut sig själv. / En hälsning från evigheten.”

Och visst, ibland tycks man förbryllad röra sig i cirklar i denna text av minnen. Men också: ”Allt finns. / Och något öppnar sig. / Det är både dörren ut och dörren till en labyrint”, som det heter i en passage. En bättre beskrivning av upplevelsen att läsa ”Österbottnisk gotik” kan jag inte erbjuda. Man behöver inte likna denna läsning vid något annat (livet eller så), den är fullt tillräcklig i sig.

Jag kan bara uppmana andra att ge sig i kast med den.