I slutet av sin memoarbok ”Skiljevägar” skriver André Brink att han svurit att aldrig skriva sin självbiografi. Han uppfattade genren som konstlad och självupptagen. Men André Brink sviker sitt löfte, och hans memoarbok är varken konstlad eller självupptagen. Tonen är uppriktig, och André Brink balanserar det privata mot det offentliga med integritet. Politiken och konsten ger boken dess brännpunkter. Men det var inte självklart att André Brink skulle bli en av apartheidsystemets hårdaste litterära kritiker. Hans far var domare och sträng i sin reformerta övertygelse. André Brink delade också familjens nationalism upp i studentåren, men en vistelse i Paris 1959–60 radikaliserade honom.
Där fördjupade han läsningen av Camus och existentialisterna och upptäckte det absurda dramat. Algerietkriget pågick, och det var också från Paris som Brink såg Sharpeville-massakern. Han skriver att avståndet gjorde honom mer klarsynt.
För André Brink kom sedan de politiska perspektiven att styra skrivandet, inte för att han ville det (han skriver att han i grunden är opolitisk) utan för att det var nödvändigt. Därför hör han också till de författare som efter apartheid sett nya möjligheter att experimentera med uttrycksmedlen bortom de dagspolitiska kraven.
Det politiska är dock bara en linje i boken. André Brink skriver även om sin författarvånda på ett mer principiellt plan, och han skriver gripande om de vänner som dog tidigt, inte minst poeten Ingrid Yonker som begick självmord vid 31 års ålder 1965. Hon beskrivs ofta som en sydafrikansk Sylvia Plath eller Anne Sexton, men Brink kritiserar mytologiseringen och ger ett innerligt, men sargat, porträtt av en högt begåvad kvinna vars tragiska livsöde inte borde ha banaliserats till romantisk konstnärsmyt.
Men linjerna glider samman. Ingrid Yonker var dotter till den politiker som banade väg för 1960-talets hårdare censurlagar, och 1994 läste Nelson Mandela hennes dikt ”The Child” när han intog sin plats i parlamentet efter landets första fria val. Året efter blev Springboks, det sydafrikanska rugbylandslaget, för första gången världsmästare. För André Brink är segern en symbol för det stora steg Sydafrika tog när regnbågsnationen skapades. Springboks andra, och än mer bragdartade, VM-titel 2007 blir också en symbol, för hoppet om att Sydafrika än en gång kan resa sig ur den politiska förnedringen.
Så speglas det ena i det andra. Brink älskar rugby. Men lika kärleksfullt som han skriver om rugby, lika kritiskt skriver han om de aktuella politiska skeendena i hemlandet, om korruptionen, brottsligheten som slår blint (en systerson till Brink har mördats), rättsskandaler och ANC:s enpartisträvanden.
André Brink skriver också om sin vacklan. Till en början kunde det finnas skäl att tona ner kritiken. Sydafrika skulle övervinna ett blodigt förflutet, och landet var trots allt på rätt väg. Men ANC:s maktarrogans och bagatelliserandet av brottsvågen (”det är bara vita som gnäller”, är en vanlig undanflykt), gjorde det omöjligt för André Brink att vara tyst.
”Skiljevägar” är en mycket bra bok med en flödande rikedom av erfarenheter, iakttagelser och berättelser. Men jag är fundersam inför Britt Arenanders översättning. Att hon skapar de nya avledningarna ”afrikaan” och ”afrikaansk” av ”afrikaans” är nog bra. De gamla orden ”afrikand” och ”afrikandisk” var konstiga. Men jag förstår inte varför hon översätter ”National Party” med ”Nationalpartiet” i stället för det vedertagna ”Nationalistpartiet”, eller varför hon direktöversätter namnen på de lagar som stadfäste apartheidsystemet i slutet av 40-talet. Vad säger ”lagen om gruppområden”? Varför inte skriva ”Group Areas Act” i stället? Då får den som inte känner till lagens innehåll åtminstone något att söka på.
När André Brink citerar Jesaja går Arenander förbi Bibel 2000 och tar i stället passagen från 1917 års översättning, vilken hon sedan moderniserar. Det är slappt. Och om rugby tycks hon inte veta någonting.
