I april i år byggnadsminnesförklarades det sommarhus som Bruno Mathsson ritade åt sig själv i Frösakull utanför Halmstad. Några månader senare stod det klart att även den radhuslänga som han ritade åt glasbruket i Kosta skulle byggnadsminnesmärkas. Just i år råkar också vara det år då Mathsson skulle ha fyllt 100 år, en händelse som onekligen ser ut som en tanke.

Bruno Mathsson är framför allt bekant som Sveriges kanske mest betydelsefulla möbelformgivare genom tiderna, medan hans gärning som arkitekt är mindre uppmärksammad. Där hans själv­klara och eleganta behandlig av sittkurvor och sittandets mekanik har förlänat honom en plats bland 1900-talets stora modernister, jämte namn som Breuer och Aalto, så nådde hans arkitektur endast undantagsvis upp till samma nivå.

Sommarhuset i Frösakull utgör ett sådant undantag, och torde representera Mathssons främsta insats som arkitekt. Det enkla huset från 1960 är ett unikt stycke svensk arkitekturhistoria, där Mathssons idéer om en flytande gräns mellan ute och inne dras till sin spets. Byggnaden besitter samma självklara enkelhet och elegans som borgade för de internationella framgångarna som möbelskapare, med en oortodox materialbehandling och stundtals radikal problemlösning.

Materialvalet kan upplevas som påvert, med tak av korrugerad plast och ett kök som i princip består av en diskbänk och en ­numera förlorad spis på hjul som kunde flyttas mellan vardagsrummet och den inbyggda gården. Enkelheten speglar emellertid framför allt Mathssons idé om det okomplicerade och naturliga sommarlivet. Huset smälter diskret in i det omgivande landskapet med ett uttryck som lyckas vara på samma gång lågmält och provocerande i husets okonventionella former och karaktär av tillfällighetsarkitektur.

Glashusen i Kosta pekar på en helt annan del av Mathssons arkitektoniska arv. Radhuslägenheterna representerar en mer återhållen syn på arkitekturen, men så ritades de inte heller för Bruno Mathssons eget bruk, utan för de anställda på glasbruket. Det intressanta med husen är framför allt tankarna som kommer till uttryck kring energiförbrukning och dagsljusintag. Fasaderna är uppglasade med fast monterade, lufttomma treglasfönster (patenterade som Brunopane) och separat ventilering. Tillsammans med ingjuten golvvärme och betongplatta direkt på mark uppvisar husen tämligen nyskapande lösningar i ett Sverige vid mitten av 1950-talet.

Även om Mathssons insatser som arkitekt under lång tid inte har fått någon större uppmärksamhet, så finns det mer än de båda byggnadsminnesförklaringarna som antyder att detta är ett förhållande som i viss mån är på väg att förändras. I samband med ­Arkitekturmuseets utställning över möbelskaparen 2006 byggdes sommarhuset i Frösakull delvis upp i naturlig storlek i utställningslokalen, och som besökare bjöds man på en fascinerande bild av hur möbler och rum samspelade. Och i en bok om möbelskaparen från samma år, Bruno Mathsson, ägnas nästan lika mycket utrymme åt Mathssons arkitektur som åt hans möbler.

I boken, med Lis Hogdal som redaktör, blir det tydligt hur det i Bruno Mathssons gärning finns en ständigt närvarande helhetstanke mellan rummet och möblerna, och arkitekturen framstår i stor utsträckning som en nyckel till förståelsen av såväl möbelskaparen som människan Bruno Mathsson.

Kapitlet om Mathssons arkitektur är skrivet av Karin Winter, som förmedlar bilden av en pionjär när det gällde att anamma vissa tekniska lösningar, men knappast lösningarnas upphovsman. Det är typiskt att detta i stor utsträckning även gäller för hans möbler, även om Mathsson själv i många fall tycks direkt omedveten om detta.

Vad gäller möblerna så kompenseras detta mer än väl av en originalitet i både formspråk och själva sättet att närma sig frågeställningen, där Mathsson i hög grad ger svar på frågor som inte tidigare har ställts genom sitt sätt att omformulera möblernas funktion.

Beträffande arkitekturen kom influenserna framför allt från en längre resa som Mathsson företog i USA, där han kom i kontakt med vad som då var banbrytande idéer inom husbyggande – ibland alltför banbrytande, att döma av de svårigheter som tycks ha uppstått i Sverige då dessa idéer ställdes mot den svenska byggnadslagstiftningen. I efterhand framstår det som att det framför allt var George Fred Kecks Solar houses som var den stora inspirationskällan. Detta är kanske mest tydligt i Mathssons fokus på husens värmeekonomi och hur solljuset skulle utnyttjas, men Kecks inflytande speglas också i en strävan efter en flexibel rumsorganisation och en vilja att rationalisera byggnadsprocessen genom att arbeta med prefabricerade och standardiserade moduler.

Det verkligt intressanta är emellertid att sätta dessa nya idéer i förhållande till bokens inledande personteckning och att läsa planlösningar, skisser och interiörer i ljuset av frisksportaren Mathsson, soldyrkaren Mathsson, rationalisten Mathsson. Här kommer boken till sin fulla rätt, där bildmaterial, biografiskt material och iakttagelser från bokens författare samverkar för att belysa var­andra och skapar ytterligare dimensioner åt de stora uppglasade ytorna och det speciella förhållandet mellan ute och inne i Mathssons arkitektur.

Vad som lyfts fram tydligare i Winters text än någon annanstans i boken är det ovan nämnda intima samband som Mathsson såg mellan rummet och möblerna. Det är också här som förhållandet mellan rummet och Maths­sons livssyn blir uppenbart.

I stor utsträckning är det dessa båda läsningar som utgör bokens verkliga behållning, där vi får en djupare förståelse för såväl människan som möbelskaparen Bruno Mathsson, genom att läsa personen och möblerna i relation till den många gånger förbisedda ­arkitektur som nu alltså tycks gå mot något av en renässans.

Magnus Odéen Sahlberg är arkitekt och konstvetare.