Ni vet hur det är: man lägger märke till något – ett ord, en person, ett kulturellt fenomen – och plötsligt finns det överallt. Kan någon i dag undgå Jane Austen? I januari gav SVT serien ”Lost in Austen”, där man fick följa en modern kvinnas fadäser när hon råkar hamna mitt i romanen ”Stolthetoch fördom”. Austens böcker blir ständigt nya filmer, och hennes eget stilla liv har också blivit föremål för en filmatisering. Hon är en verklig klassiker, och i den anglosaxiska världen är hennes verk självklara referenser. I ”Bridget Jones dagbok” finns tydliga paralleller till ”Stolthet och fördom” – båda kontrasterar en till det yttre stroppig men innerst inne god mr Darcy mot en charmig men ryggradslös förförare. Den senaste bästsäljaren i båda Amerika och England är Seth Grahame-Smiths ”Pride and Prejudice and Zombies”, där Austens text gifts samman med en rafflande zombiehistoria.
Jane Austen (1775-1817) var en produktiv författare, som började skriva redan före tonåren. Utöver de nämnda romanerna har hon bland annat skrivit ”Northanger Abbey”, ”Emma” och ”Mansfield Park” . Exotism eller äventyr hade ingen litterär lockelse på henne, trots att sådant låg i tiden. Hon ansåg att det enda som behövdes för en roman var tre eller fyra familjer i en by. Kvinnorna är alltid centrala i hennes böcker, och därför ägnas stort utrymme åt jakten på en make. Kärlek är viktig, men uppvaktningen handlar om yttersta sublimering – om avstånd, inte närhet. Minsta beröring blir därför betydelsefull. När den moderna huvudpersonen i ”Lost in Austen” tappar huvudet och tungkysser mr Bingley är det alltså fullt begripligt att han blir nästintill paralyserad.
Själv var Jane Austen prästgårdsdotter, växte upp med bröder och hjälpte senare till med deras barn. Hon sydde och skvallrade, som den tidens kvinnor gjorde. Möjligen förälskade hon sig några gånger, men hon förblev ogift. Vi vet mycket lite om hennes liv. Hon vänder oss ryggen.
Det gör hon också på omslaget till Vivi Edströms Livets gåtor. Jane Austen . Bilden är en av de två akvareller systern Cassandra gjorde av henne (den andra visar en bestämd dam med hopknipta läppar), och några andra porträtt finns inte. Austen hör till de nästan ansiktslösa författarna. Detta är en mycket vacker liten bok – aningen mindre än vanligt romanformat, med bilder av Austens lapptäcke på eftersättsbladet och stranden i Brighton på försätts samt med flera bildark.
Vivi Edström är pensionerad professor i litteraturvetenskap, och boken är produkten av hennes livslånga kärlek till Austens verk. För en levnadstecknare är resan till författarens grav ofta central, men betydligt trevligare är att som Edström resa i författarens och berättelsernas fotspår. Utöver det personliga är författarens avsikt att intressera en svensk publik för Austen – den riktiga Austen, vill säga, som hon framträder i sina verk och inte i filmatiseringar.
Intressantast är bokens inledande och avslutande kapitel, där Edström berättar om sin egen relation till Austens verk och analyserar enskilda motiv i böckerna. Mittkapitlen ägnas hennes romaner, och här blir innehållsreferatet ibland så ingående, att man undrar varför man alls skulle behöva läsa böckerna. Ibland förekommer också irriterande upprepningar – det är sådant som förlaget borde ha sett och redigerat.
Som professionell litteraturläsare oroar man sig ibland för att trubbas av. De där himlastormande läsupplevelserna kommer alltmera sällan, och man upptäcker till sin oro att man kan släppa också en underbar bok vid matdags. Edströms bok inger hopp. Också en pensionerad litteraturprofessor kan entusiasmeras så att hon reser i en författares fotspår och skriver en bok, där varje analys skimrar av kärlek. Nog får man lust att läsa om Austen.
