Under de senaste åren har intresset för radikal design och arkitektur från 1960-talet ökat dramatiskt. I en rad utställningar och böcker har man vridit och vänt på den så kallade antidesignrörelsen. Nu ges boken Svenska formrebeller av Carolina Söderholm ut, vilken till stor del bygger på artiklar om och intervjuer med ”rebellerna” i fråga.

I samband med en ökad politisk medvetenhet på 1960-talet startade diskussioner om form­givares sociala och moraliska ansvar. Var det rimligt att bidra med fler meningslösa produkter till västerländska konsumenter när invånare i tredje världen saknade nödvändiga vardagsvaror? Istället för att skapa fler onödiga prylar menade många att man borde satsa på försummade områden och grupper i samhället.

Ett välkänt exempel på en politiskt engagerad designgrupp är Mah-Jong som startades 1966 av Kristina Torsson, Veronica Nygren och Helena Henschen. I marxistisk anda tog formgivarna avstånd från den profithungriga konfektionsindustrin och istället försökte man formge hållbara kläder som stod emot modevärldens förförelseknep och finter.

Många av plaggens mönster förde tankarna till tredje världen men för att inte profitera på ­arbetarna i låglöneländer tillverkades kläderna av den svenska textil­industrin. Trots att man fördömde målgruppsstrategier och trender förvandlades Mah-Jongs ”antimode” snart till högs­ta mode – åtminstone på förstamajdemonstrationer, drakfester och Vietnamaktioner.

Något som revolutionerade tillvaron för svaga grupper i samhället på riktigt var en rad flärdfria produkter för barn, sjuka och funktionshindrade. Under 1970-talet blev svensk design världs­berömd för sitt sociala patos. Till exempel Tom Ahlströms och Hans Ehrichs hjälpmedel för funktionshindrade och Maria Benktzons och Sven-Eric Juhlins lika sympatiska produkter.

Så småningom uppkom dock ett slags polarisering mellan funktion och utseende. Medan funktion stod för det sanna och goda förknippades form med något onödigt och omoraliskt – en motsättning som kan vara en av förklaringarna till att Sverige halkade efter i designvärlden på 1980-talet. Medan italienska form­givare som deltog i 1960-talets antidesignrörelse blev postmodernister fick kritiken av funktionalismen aldrig något riktigt fotfäste i Sverige.

Det vore intressant att diskutera varför, inte minst belysa de svenska formgivarna i ett större sammanhang med kopplingar till deras internationella förlagor, men det gör inte Carolina Söderholm. Bokens tiotal porträtt mo­tiveras med att ”det är dags att berätta nu”. I själva verket är det mest av allt fråga om gammal skåpmat.

Med undantag för den intressanta och högst befogade skildringen av Stephan Gip – som ofta lyser med sin frånvaro i svensk designhistoriografi – skildras de form­givare som redan hörts mest och högst samt uppmärksammats i en lång rad andra böcker. Vad som hade behövs för att motivera ­Söderholms bok är problematiseringar och en skarpare analys, inte fler okritiska återgivningar från när det begav sig. Förlåt, ”när allting var i rörelse”.