Fordom kryllade våra skogar av förföriska skogsrån, som med sin skönhet och list kunde förvrida huvudet på en bonde eller en kolare. På framsidan var de vackra, men deras ryggar var endera ihåliga eller täckta av mossa. Vanligen hade de också svans, som tecken på deras förbund med djävulen, men svansen brukade de försöka gömma undan och de undvek att vända ryggen åt männen de lockade till sig.

Dessa huldror, lika fagra som farliga, bör naturligtvis uppfattas som sexuella projektioner och som bävande drömmar om för- eller utomäktenskaplig erotik, något som var betydligt mer riskabelt förr i världen än det är i vår tid, då sådant är vardagsmat. I de gamla fattiga stundernas mörka Sverige hände det att män drogs inför rätta, anklagade för att ha en förbindelse med ett skogsrå. Oftast var det deras hustrur som väckte åtal.

Om hur förföriska dessa märkliga varelser kunde vara, och hur man i bästa fall kunde försvara sig mot deras list, får man lära sig mycket i den ymnigt produktive folkbildaren och etnologen Ebbe Schöns nya bok ”Erotiska väsen”. Halva hans bok ägnas skogsrået och hennes fatala syster, sjörået eller sjöjungfrun. I den andra halvan uppmärksammas diverse andra figurer som det kunde vara livsfarligt att tjusas av, till exempel näcken eller fan själv, vilka gärna lockade kvinnor i fördärvet, men också maran och en del annat oknytt som kunde ställa till det för karlarna.

Kvinnornas förförare – näcken, bäckahästen eller djävulen – behandlas i denna bok jämförelsevis summariskt. Ebbe Schön ägnar sig huvudsakligen åt de erotiska väsen som kunde hemsöka männen och sätta deras fantasier i brand. Häri känner man av en viss brist på balans i framställningen, för vi vet ju att kvinnorna var lika ansatta av frestelser som männen och att dessa frestelser rentav kunde vara farligare, med tanke på kvinnans lägre status i det gamla bondesamhället. Det hände faktiskt att kvinnor brändes som häxor eller drunknade som sådana för att de inte klarade det så kallade vattenprovet, medan Schön ur sitt rika arkivmaterial inte har funnit något enda exempel på att en man blev lagdömd för att ha lägrat en skogshuldra. De åtalade männen frikändes.

Ebbe Schön var tidigare chef för Nordiska museets folklivsarkiv, det största i vårt land. I sin nya bok öser han ur källorna och citerar flitigt ur arkivsamlingarna. Detta gör framställningen underhållande, så till den grad att den huvudsakligen får karaktär av anekdotsamling. Även i en populärt hållen framställning som denna kunde mera analys ha varit på sin plats och skulle väsentligt ha ökat bokens värde.

Först i ett avslutande kapitel, ”Folktroväsen förr och nu”, samlar han sig på ett femtontal sidor till att seriöst reflektera kring det material som han i det föregående så lustfyllt har redovisat. Han gör det på ett utmärkt sätt, men det kommer lite för sent, som en sista svansviftning bara, och det är synd.

Vad man under läsningen saknar ända till slutklämmen är analys och överblick. Det blir för mycket av anekdotisk arkivredovisning. Ingen kan begära att Ebbe Schön ska driva styvbenta teser som Norbert Elias eller Hans Peter Duerr, och det vore heller inte önskvärt, men med tanke på det spännande stoff han presenterar, borde han ha kunnat göra något ännu bättre av det, tänkt mer och gärna citerat mindre.