Theodor Fontane är inget stort namn i Sverige. Endast en av hans sjutton romaner finns i översättning – ”Effi Briest” från 1895. Och den är möjligen ihågkommen främst genom Rainer Werner Fassbinders filmatisering. Men Fontane är central i den tyska litteraturen, en grundsten på vilken den borgerliga realismen vilar. Thomas Mann var exempelvis en stor Fontanebeundrare, liksom hans bror Heinrich som utnämnde Fontane till uppfinnaren av den moderna tyska romanen.
Om denne märklige författare som romandebuterade först vid 59 års ålder och sedan producerade nästan en bok per år fram till sin död 20 år senare har Henrik Sjögren skrivit en kunnig introduktion. Fontane var preussare av fransk hugenottsläkt och utbildade sig först till apotekare, men skrivandet tog överhanden och i många år försörjde han sig och sin familj som teaterkritiker, reseskildrare och kåsör.
Han var en stor Englandsvän och rapporterade tidvis från London där han, utan att bortse från klasskillnaderna och de eländiga sociala villkoren, imponerades av landets politiska system och pressens frihet – som han jämförde med förhållandena i det auktoritära Preussen. För Tysklands del hoppades han på ett enande av alla de oräkneliga småstaterna, något han ansåg bara kunde förverkligas om den starkaste staten Preussen ”försvann”, men när det enade Tyskland tack vare Bismarcks politik förverkligades 1871 blev det en besvikelse för Fontane, på grund av den materialism och penninghunger som präglade det nya riket.
Han tycks dock ha beundrat Bismarck som statsman. Politiskt förblev han svävande, ständigt vägande och omprövande, med en vilja att se båda sidor som också tycks ha karaktäriserat honom som författare.
Efter en inledning med tidsbakgrund och beskrivning av det gamla preussiska samhälle som formade Fontane, och av det nya Tyskland där hans romanfigurer rör sig, övergår Sjögren till att systematiskt redogöra för innehållet i romanerna. Det blir lite väl många och långa referat, men jag antar att författaren valt den här metoden därför att böckerna med ett enda undantag inte finns i översättning. Och tyska är det ju få som läser numera.
Berättelsen om den frihetsälskande Effi Briest, som 17-årig gifts bort och stängs in i ett äktenskap med en äldre man, gav Fontane ett sent erkännande och den behandlas utförligt av Sjögren. Men man blir också nyfiken på exempelvis ”Irrungen, Wirrungen”, om fri kärlek och sexualmoral i 1880-talets Berlin, och den posthuma ”Der Stechlin” där Fontane skildrar krocken mellan gammalt och nytt i en preussisk adelsmans gestalt och där han också ger kropp åt sina egna ideal av tolerans och vidsynthet.
Sjögren återkommer ofta till Fontanes öppna författarposition, viljan att gestalta utan att döma eller värdera, en ovilja att välja som kanske också kan beskrivas som dubbelhet: han var själv både det gamla och det nya, både liberal och nationalist, både preussare och tysk. ”Ambivalensen är hans sanna jag och uttryck”, skriver Sjögren.
Eller som Fontane låter sin hjälte Stechlin formulera saken: ”Oantastliga sanningar finns över huvud inte, och om det finns några, är de tråkiga.”
