En till synes paradoxal konsekvens av att leva i världens modernaste land är att man också får leva med en nationallitteratur som aldrig varit riktigt urban. Se på Kerstin Ekman, Sara Lidman, Sven Delblanc, Per Olov Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström. Stor litteratur, men definitivt inte urban. Och då har jag inte ens nämnt Selma Lagerlöf.

Jag menar inte att vi har kanoniserat en omodern litteratur, utan snarare att dessa svenska författare i hög grad närmat sig modernitetens problem genom att titta på allt som inte hängt med på vägen till framtiden. Det vimlar av kvarglömda glesbygdsöden längs modernitetens motorväg, den som dröjer vid dem hittar inte sällan historier värda att berätta.

Stefan Spjuts debutroman Fiskarens garn, som fått genrebeteckningen ”Skärgårdsberättelse”, vill väldigt gärna höra hemma i denna nationella huvudfåra. Kanske är det också något sådant som förlaget syftar på när de på omslaget med en inte helt fantastisk formulering slår fast att detta är en ”klassisk svensk roman”?

Inte omöjligt, skärgårdsskildringen har ju hur som helst blivit genren framför andra när konflikten mellan efterbliven glesbygdstraditionalism och rå modernitet ska gestaltas i svensk kultur. Från Strindberg till ”Saltkråkan” och ”Skärgårdsdoktorn” befolkas genren av okänsliga stadsbor och mumlande öbor. Men man ger sig i kast med den på egen risk. Hög klichévarning utfärdas.

Därför är ”Fiskarens garn” en modig bok. Stefan Spjut seglar oförskräckt in i denna minerade genre och placerar ut sina skärgårdskaraktärer med gravallvarlig övertygelse. Hans tragiska huvudperson, den isolerade fiskaren Gösta Blombeck, är farligt nära schablonbilden av en språklös fiskargubbe i en skärgårdsberättelse (jag fick då och då vifta bort Hasse Alfredsons Garbo från ”Att angöra en brygga” under läsningens gång).

Men författaren är förstås medveten om detta och gör allt vad han kan för att göra originalet Gösta genuint originell. Vore ambition detsamma som kvalitet så hade Stefan Spjut debuterat som färdig mästare.

Gösta är stympad till kropp och själ, ett resultat av barndomstrauman som kostat honom både fingrar och far. När vi lär känna honom råder högsommar och vattenbrist, och den uttorkade enstöringen måste ge sig ut i nejden för att försöka överleva.

Han möter en värld i kraftig förändring: männen är alla döda eller döende. Kvinnorna, eller ”tribaderna” som några av olika skäl får heta, håller på att ta över, men är anfrätta av en känslokall modernitet. Endast flickan Malva förstår honom. Rousseau hade gillat det.

Men det är i språket som den verkliga handlingen utspelar sig. Många debutanter är lite för språkligt omogna. Så inte Stefan Spjut, vars stil snarast är övermogen. Det doftar stark Karlfeldtparfym om den, med alla assonanser, alliterationer och arkaiserande uttryck. Som när grannen Alvar ska beskrivas: ”En gänglig gestalt, broderad av alarnas skuggor. Det snusiga skrattet, ögon som odon. Doften av dynga, och djurens hetta”.

Förlaget gillar det där mer än vad jag gör. ”Verben spritter som nyfångad fisk” står det på omslaget. Det är inte riktigt sant. Rent språkligt är Spjut mest förtjust i förgångna substantiv och målande adjektiv. Men det är sant i en annan mening. I ”Fiskarens garn” ser man alltid språket, men inte alltid den speciella värld som det ska mana fram. Det är just orden som försöker spritta, inte fisken.

Fast sväljer man bara denna utrerade nytraditionalism är det alldeles uppenbart att Stefan Spjut har full kontroll på sin berättelse, som rör sig obevekligt och säkert framåt mot sin dystra final. Göstas förtvivlade försök att kommunicera med världen får alltmer karaktären av könsbunden tragedi; han är en man som aldrig fick lära sig att vara man.

Tråkigt har man inte. Däremot kan man fundera på budskapet. Det råder sannerligen ingen brist på försvunna fäder och döda makar i denna roman som på något sätt också tycks antyda att världens galenskap kommer ur patriarkatets frånfälle. Den karikerade skildringen av bokens lesbiska par lämnar i alla händelser en fadd smak.

Jag kan ha fel i den tolkningen, men precis som språket blir för överlastat tynger Spjut också finalen med melodramatiska effekter och alltför symbolmättade passager. Men vid det laget har man accepterat att ”Fiskarens garn” är som den är: en rätt typisk postmodern roman i sin lite vilsna jakt på litterär autenticitet. Det här är en roman som ser ut och beter sig som Stor Litteratur. Men riktigt stor litteratur är ofta mycket mindre än så.