Upptakten till en bok är mycket viktig, som författare har man inte lång tid på sig att övertyga läsaren om att läsningen är mödan värd. Det finns sådana som påstår att första stycket i en bok är avgörande, kanske till och med första meningen. Jag tänker på ovanstående när jag läser den utmärkta inledningen av Johan Theorins debutroman Skumtimmen som huvudsakligen utspelar sig på Öland. Öppningsmeningen är underbar, in medias res: ”Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.”

Under de inledande kapitlen som både innehåller ett nu (någon gång under 1990-talet) och tillbakablickar - en av dem så långt bakåt som till 1936 – får läsaren lära känna några av huvudpersonerna i boken.

Julia, som är bosatt i Göteborg, får av sin far Gerlof – som bor på ett äldreboende på Öland – veta att nya saker har framkommit när det gäller Jens; Julias son som försvann under mystiska omständigheter i början av 70-talet. Julia, som är sjuksköterska och sjukskriven på grund av en utmattningsdepression, bestämmer sig för att resa till Öland för att utröna vad fadern har luskat reda på. Detta är i stort sett berättelsens ramhandling.

Genreöverskridande berättelser blir säkert allt vanligare. Bitvis läser jag ”Skumtimmen” som en vanlig roman, bitvis som pusseldeckare eller kriminalhistoria. Det är också en sorts utvecklingsroman som beskriver hur Julia stegvis mognar från att ha haft ganska orealistiska föreställningar till insikt om sakernas tillstånd.

Parallellt med fadern Gerlofs och Julias efterforskningar får läsaren lära känna den man som alla tror har med Jens försvinnande att göra. Beskrivningen av denne Nils – alla hans mått och steg – gör att man som läsare i varje fall inte behöver sväva i tvivelsmål om hans karaktär. Mer ska inte avslöjas på denna plats.

Det är ett mycket ambitiöst projekt som Johan Theorin tagit sig före. Och på flera plan lyckas han ro det hela i land, inte minst tycker jag att Julias ankomst till Öland är fint skildrad, språket är exakt och välavvägt och fyllt av autentiska iakttagelser av det särpräglade öländska landskapet där alvaret spelar en viktig roll i den här historien. Som en platsens eller landskapets skildrare tycker jag att Theorin är skicklig. På det stora hela tycker jag också att han är en god människoskildrare, men det finns ju dessvärre något i detta med pusseldeckaren som hela tiden hotar att ödelägga personskildringen.

Om det ska bli riktigt spännande, och det blir det emellanåt i ”Skumtimmen”, ska människor visa nya och oväntade sidor av sig själva, den minst misstänkte ska börja uppträda misstänkt och vice versa. Hela genren lider förstås av de spänningsskapande åtgärder man som författare måste ta till där man flyttar runt människor som pjäser på ett schackbräde.

Det största problemet uppstår när man i dialogform ska låta mysteriet uppdagas pusselbit för pusselbit; folk erkänner helt enkelt inte utan omsvep sådant som Johan Theorin låter dem erkänna i slutet av boken.

För att göra en sammanfattning av mina synpunkter tycker jag kanske att författaren har lyckats till två tredjedelar i sitt uppsåt; Theorin saknar varken språk eller idéer, men skulle nog behöva gnugga lite på den psykologiska trovärdigheten inför nästa bok, kanske också begränsa persongalleriet en smula. Här förekommer till slut en sådan uppsjö av karaktärer – vilket kanske ligger i pusseldeckarens natur – att man riskerar blanda ihop dem.