Nyligen hörde jag ett radioprogram om 1990-talet och den tidens medieexplosion. Det var ett ganska devot och okritiskt program, uppenbart gjort av människor med föga distans till ämnet. Det var ett helt igenom allvarligt program. Intervjuerna varvades med vemodigt klingande klassisk musik. Kanske var också 90-talet allvarligare än man trodde medan det pågick. Men tänker man i termer av medier var det ett årtionde när mycket lite togs på allvar. Det var den ironiska generationens årtionde. Tv-monopolet avskaffades och det blev plötsligt möjligt för unga människor att ”jobba med media”.

I nya tv-kanaler eller på uppkäftiga produktionsbolag, it-företag och reklambyråer odlades en gör-det-själv-anda som gradvis professionaliserades, men ändå i det längsta ville behålla lekstugeattityden. Tveklöst var det ett årtionde av stor kreativitet, men också av ytlig glidarmentalitet och en alltmer urvattnad naivistisk estetik.

Så när Johan Kling , som i hög grad befann sig i den här epokens centrum med verksamhet både inom tv, reklamfilm och spelfilm, debuterar med en roman om 90-talets medievärld, är jag nyfiken på vilket anslag han skall välja. Människor helt utan betydelse är en historia som går i vemodets färgskala. Skulle den ackompanjeras av musik kunde musiken från det där radioprogrammet ligga nära till hands.

Johan Kling har skrivit en befriande allvarlig roman om 1900-talets minst allvarliga årtionde. Här finns inte ett stråk av ironi. Istället är det en roman om svaghet, om det opassande i att vara en mes i en värld som går ut på att ta för sig, eftersom ”allt” är möjligt. Den beskriver ett Sverige som just börjat vädra framgångens morgonluft, en huvudstad där exklusiva modebutiker just börjat öppna på löpande band, där ”design” har blivit ett sätt att markera status och där uppåtsträvande människor lidelsefullt bejakar konsumismen på ett sätt som inte varit möjligt tidigare.

Huvudpersonen Magnus är en kille någonstans i 30-årsåldern som hamnat i bakvattnet av alltsammans. Hans karriär som frilans i tv-världen har aldrig riktigt tagit fart, medan hans gamla vänner numera är presumtiva uppdragsgivare man söker jobb hos. Därtill är han osäker på om hans flickvän Josefin verkligen älskar honom, svartsjukan och mindervärdeskomplexen river och sliter i honom medan han tillbringar en tröstlös dag i ett stillastående Sommarstockholm.

Under den dag då romanen utspelar sig hinner Magnus få nobben på två jobb och ett romanmanus, stöta ihop med ett antal bekanta vilkas oavbrutna positionerande bara leder till att spä på hans osäkerhet. Han velar hit och dit angående om han skall våga ringa flickvännen, han vill inte verka efterhängsen.

Magnus är passivt jagsvag intill självutplåningens gräns, och det finns stunder när jag vill säga åt honom att rycka upp sig, även om jag kan relatera till de situationer han går igenom.

Som romanfigur är han verkligen inte särskilt kraftfull, men så är inte heller Johan Kling en författare som arbetar med stora gester. I hans melankoliska berättelse är det snarare det underförstådda som skapar scener och gestaltning; en utebliven ögonkontakt, sättet någon sitter i en soffa under ett möte, en dialog som absolut inte handlar om någonting; alla de diskreta sätt vi kan visa vårt övertag respektive vårt underläge i förhållande till andra människor.

Spelplats för detta är Stockholm, en stad i frenetisk utveckling som samtidigt står alldeles stilla. Johan Kling visade redan i filmen ”Darling” vilken mästerlig och subtil Stockholmsskildrare han är, och även om man egentligen inte skall jämföra två konstarter kan bokens stadsskildring väl mäta sig med filmens. Det är inte jagsvage Magnus som är huvudperson i romanen, det är staden Stockholm i slutet av 1900-talet.