Allt kött är hö, sa alltid min gamla morfar och fick något samtidigt vemodigt och högtidligt i rösten. Jag förstod väl inte riktigt vad han menade, morfar, men så mycket förstod jag som att det handlade om att livet inte bara bestod av krocket och mormors härliga bröstkarameller.

I Stefan Castas och Anna Bengtssons bilderbok En natt på jorden gör sig hela tiden förgängelsetanken påmind. Det här är nämligen ytterst en bok om liv och död och lämpligt nog handlar det om maskar, närmare bestämt om maskarna i Avdelning 32.

På nätterna lever dessa kryp upp i dubbel bemärkelse då de försiktigt lämnar Nedret för att inleda sitt strävsamma arbete med att förvandla löv till jord.

Det är en farofylld tillvaro där döden i form av mullvadar, igelkottar och koltrastar ständigt hotar, men trots detta sjunger de plikttrogna maskarna i Avdelning 32 med stolthet sin ordlösa lövsång – en lovsång till livet. Och maskarna 313 och 111 bjuder dessutom på en stilla erotisk scen då de skapar nytt liv under en kort rast.

Anna Bengtssons bilder är mestadels dova och murriga, påminnande om förmultning, död och förgängelse. Språket är poetiskt, men lämnar också utrymme åt en mild humor. Samtidigt förnimmer jag i mötet mellan text och bild den där vemodigt högtidliga tonen som jag minns från morfars replik i min egen barndom.

Som vuxen högläsare får man också i denna berättelse uppslag till många samtalsämnen med vetgiriga småbarn. Allt är inte självklart och tydligt och jag är inte alls säker på att 3−6-åringarna till fullo kan uppfatta den sublima undertonen. Men en sak vet jag numera säkert: Allt kött är hö.