Spänn fast säkerhetsbältena – vi landar nu i det lilla riket Mogadonien. Ett land inte långt ifrån Sverige, döpt efter en osedvanligt tung sömntablett. Mogadonien är en plats som befinner sig i koma, där samtiden med alla dess nycker tillåts härja fritt, allt medan medborgarna är nedsjunkna i passivitet. Endast en person har genomskådat alltsammans: den skarpa brevskriverskan fru Z. I en serie brev adresserade till landets regent, Prinsen av Mogadonien.
Landet bär förstås stora likheter med vårt grannland Danmark, och den samtidskritiska fru Z är ingen mindre än författaren Suzanne Brøgger. Det är en Brøgger i högform vi möter här, de precisa formuleringarna väller fram utan paus. Mina anteckningar, gjorda under läsningens gång, säger något om variationen och de tvära kasten i innehållet. ”Sjunkande läsförmåga” står det på ett ställe. ”Det avskaffade privatlivet” står det på ett annat. ”Mode och feminism” på ett tredje, följt av ”Barnuppfostran” och ”Flyktingpolitik”. Brøgger har mycket att säga om samtiden i allmänhet och landets tillstånd i synnerhet och allt ska fram, i en sorts komprimerade miniessäer maskerade till brev.
Formen är lättsam, humöret frejdigt och tematiken varierad, men man ska inte missta sig: under lekfullheten finns ett djupt allvar. Brøggers oro inför den växande främlingsfientligheten i Danmark, hennes vrede över en inhuman flyktingpolitik är allt annat än lättsam. Inte heller tar hon lätt på den sjunkande bildningsnivån i landet, den nedgående läskunnigheten och kulturens allmänna devalvering.
Brøgger, denna radikala ikon, har fler än ett drag som kan definieras som tvättäkta kulturkonservatism. Kulturelitism har hon inte heller något emot, och hon har en absolut och orubblig tro på litteraturens värde. Genom hela boken hämtar hon stöd för sina argument ur den.
Det gör mig omåttligt upplivad att läsa någon som inte skäms ett dugg för sig, som inte är rädd för att kallas gnällig. (Det är ju som bekant så att äldre människor med åsikter löper mycket större risk att beskyllas för gnällighet än yngre.) Det här är det orädda humöret hos den Brøgger jag läst och uppskattat under så många år.
Samtidigt är det något med den här brevformen som blir väl repetitivt i längden. Och ibland framstår Brøgger som, om inte gnällig, så åtminstone rätt pladdrig. Det droppas en hel del namn, många danska politiker och författare som är okända för mig, och ibland blir det hela ganska internt. Även en hel del svenska namn passerar förbi. Brøgger har en lite rörande idealiserad bild av Sverige och det svenska kulturlivet.
Feminismen då, undrar säkert en och annan läsare som är bekant med Brøggers tidigare författarskap. Jo, jag kan lugna alla med att Brøgger i det sista brevet, sent omsider kan tyckas, kommer ut som feminist. Har hon inte varit det tidigare, undrar nu vän av ordning. Nej, som ung fanns det ingen anledning att vara feminist säger Brøgger, ”för här i landet har man alltid kunnat göra vad man ville, bara man var tillräckligt modig och beredd att betala det pris det kan innebära att bli hatad, förlora familj och vänner på grund av sina yttranden”.
Nu är det inte längre så. Och efter ett besök på en sällsynt grisig herrtoalett inser hon att det är kvinnan som är världens räddning: för på herrtoaletten finns ”ingen omsorg om nästan, ingen hänsyn till dem som skall komma efter, endast här & nu svineri”.
Kanske driver hon ibland en smula med oss. Men hon är alltid värd att lyssna på.
