Litteraturkritiken lever farligt idag. Det betyder inte att det inte samtalas om böcker. På bokbloggar, i bokcirklar, på nätforum och i alla upptänkliga format berättar människor om sina läsupplevelser, och det är förstås glädjande för den som i likhet med mig tycker att det är viktigt med litteratur och läsning. Det talas ibland om att bokbloggarna utgör ett hot mot den professionella litteraturkritiken. Jag tror inte att det stämmer. Det är inte bokbloggarna som kommer att leda till litteraturkritikerns död, utan medieklimatet i stort, som går mot allt snabbare texter. Att analysera litteratur och förmedla läsupplevelser är en ofta långsam och koncentrationskrävande sysselsättning som passar dåligt in i en tid där det gäller att i hård konkurrens snabbt fånga läsares uppmärksamhet. Litteraturkritik har föga chans i tävlingen om så många nätklick som möjligt. (Jag såg nyligen att den mest klickade artikeln på SvD Kulturs nätupplaga var en notis om att Lena Philipson säljer sitt sommarhus. Ja, ni fattar själva.)
Specialistkritikern är också en krympande yrkeskår. Dagens genomsnittskritiker är en allroundperson som förväntas kunna skriva rappt och snabbt om vilket ämne som helst: en bok den ena veckan, en film den andra och kanske en modevisning den tredje. Någon som kan lite om många olika saker, snarare än en som kan mycket om ett enstaka ämne. Det säger sig självt att den utvecklingen har haft viss negativ effekt på den professionella kritiken. Tyckandet och det egna kritikerjaget har fått större utrymme, på bekostnad av analys och litterära resonemang.
Med den utvecklingen i bakhuvudet finns det förstås en extra ironi i att Agneta Pleijel kallar sin samling med kritik och kulturartiklar för ”Litteratur för amatörer”. För det är snarare så att påfallande mycket av dagens kritik framstår som amatörverk när man läser en person som orubbligt och konsekvent har vigt sitt liv åt litteraturen, både i sitt eget författarskap och som kritiker, samt under en period som kulturchef för Aftonbladet. Pleijel använder lekfullt ordet ”amatör” i dubbel bemärkelse: förutom dilettant betyder det ju också ”älskare”, ”vurmare”. Och, som hon påpekar i sitt förord, som läsare är man alltid amatör, ”det vill säga i grunden barnslig”.
Jag tvivlar på att alla kritiker skulle skriva under på det. Att fortfarande hävda värdet av ett barnsligt och öppet läsande efter ett långt professionellt kritikerliv är stort.
Den utvalda samlingen kulturartiklar är tematiskt indelad i tidsepoker och i vissa fall också författarskap. Varje nytt avsnitt inleds med en personlig kommentar, ofta med utgångspunkt i den tidsanda som rådde då texterna kom till. Det är också en intellektuell tidsresa, med avstamp i de marxistiskt präglade 60- och 70-talen, genom det mer teoretiskt präglade 80-talet och så vidare fram till i dag – Pleijels minnesord över Birgitta Trotzig från förra året är en av de nyaste texterna.
Hennes tidiga texter präglas förstås av tidsandan, men också av den unga kritikerns allvar, stundtals på gränsen till vördnad, inför uppgiften. Samtidigt står de flesta av texterna sig förvånansvärt väl. Kanske för att Agneta Pleijel konsekvent stått för ett slags klassiskt gedigen kritik som är klar och kommunicerande, men framför allt alltid väldigt påläst. Oavsett om hennes texter handlar om Karlfeldt, Tranströmer, Miłosz eller Sontag utmärks de av en grundlighet och bildning som ofta saknas i dagens litteraturkritik. Skälen till det är förstås flera: precis som Pleijel påpekar i sitt förord hade den tidens kritiker både större utrymme att bre ut sig i tidningen och mer tid att läsa på. Det finns också en chosefrihet i hennes texter som är befriande, oavsett om det gäller diktanalys eller politisk debatt, som det också finns en del av i boken.
Att vara litteraturkritiker är att vara del i ett större samtal, skriver Pleijel. Hennes bok är en välbehövlig påminnare om varför kritiken är viktig: inte bara för litteraturen utan för samhällsklimatet i stort.
