Sakprosa
Henrik Eberle
Matthias Uhl
Hitler - Stalins hemliga dossier.
558 s. Prisma

Två envåldshärskare kastar långa skuggor över Europas 1900-talshistoria. Hitler och Stalin ledde den europeiska civilisationen in i en mardröm av krig, maktkamp och massmord. Trots många likheter, framförallt då det gällde hänsynslöshet, var de båda diktatorerna mycket olika, både som människor och härskare.
Stalin byggde sitt välde på att han var en skickligare intrigmakare än sina motståndare. Genom sin slughet besegrade han dem alla i 1920- och 1930-talets inre partiuppgörelser.
Hitler var i och för sig inte oäven som intrigmakare, men han byggde inte sin makt på denna färdighet. Även om det bär emot är det nödvändigt att erkänna att Hitlers makt byggde på hans enastående förmåga att behärska det tyska folket, vinna dess tillit och förmå det till ofattbara uppoffringar.
Denna grundläggande olikhet hindrade emellertid inte att de båda härskarna var mycket upptagna, snarast direkt fascinerade, av varandra. Stalin
tycks närmast ha varit besatt av personen Adolf Hitler, inte minst därför att han lyckades föra den ryske diktatorn bakom ljuset och få honom att misstro den egna underrättelsetjänstens varningar 1941 om ett tyskt anfall på Sovjetunionen.

Efter krigsslutet, när Hitler tagit sitt liv, lät Stalin sin underrättelsetjänst sammanställa en dossier över den besegrade motståndaren. Denna dossier byggde på årslånga förhör med två av Hitlers personliga adjutanter - SS-officerarna Otto Günsche och Heinz Linge. Under fyra år förhördes dessa båda av den ryska säkerhetstjänsten NKVD. Förhören filtrerades sedan genom säkerhetstjänstens politiska maskineri och sammanställdes slutligen till en dossier på 413 sidor som överlämnades till Stalin. Den sovjetiske självhärskaren lade den i sitt personliga arkiv. Där förblev rapporten tills partiarkivet öppnades för allmänheten 1991.
Det intressanta med Stalins dossier är dess tvetydighet. Dels ger den en inträngande bild av personen Adolf Hitler. Vittnesmålen från två av de
män som såg honom dagligen under hans makts dagar borgar för en mycket skarp bild av den tyske diktatorn. Dels avslöjar dossiern vad Stalin var intresserad av när det gäller Hitlers liv.
De säkerhetsmän som filtrerade information visste vad Stalin ville ha och serverade honom det. Det visar sig att den ryske härskaren framförallt var intresserad av vad man kan kalla hovskvaller. Mycket i dossiern behandlar Hitlers vardagsliv vid diktatorns olika högkvarter, Wolfschantze, Berghof och slutligen de sista dagarna i bunkern i Berlin. Genom denna vinkel får man en bild av kriget inifrån, som det gestaltade sig från kommandohöjdernas horisont. Med utstuderad noggrannhet följs utvecklingen från lägeskonferens till lägeskonferens, från tebjudning till tebjudning, alltmedan utvecklingen på östfronten kastar en allt mörkare skugga över den högsta ledningens situation.

Den traditionella bilden blir överlag bekräftad, men också utbyggd. Hitler var en tråkig och puritansk människa, vars nöjen bestod i att antingen
orera inför sina generaler eller i att småprata med damerna på Berghof. Han hade inget intresse i utsvävningar och förtärde sällan något starkare än sitt eftermiddagste. Hitlers last var småkakor och konfekt som han bokstavligen kunde sätta i sig kilovis. Han var emellertid tolerant mot sin omgivning och accepterade att hans generaler och närmaste män drack.
Efterhand som kriget gick sämre tycks han emellertid ha ökat sitt intag av alkohol. Inte heller det sexuella intresserade Hitler och frågan är om hans relation till Eva Braun överhuvudtaget var av sexuell natur. De två utgivarna av dossiern lutar åt att Eva Braun förmodligen hade ett sexuellt förhållande till sin svåger Hermann Fegelein.
Hitler var hela livet en nattmänniska som gick till sängs först framåt småtimmarna och sov till 12-tiden på dagen. En dygnsrytm han för övrigt tycks ha delat med Stalin.

Bortsett från dessa notiser från hovlivet runt om Hitler upptas dossiern framförallt av kriget i öster. Mycket lite uppmärksamhet ägnas kriget på
västfronten. Det är naturligtvis en avvägning i Stalins smak, men den är också militärt rimlig. Andra världskriget var ett krig i öster. Det var här kriget avgjordes och det var här de stora förlusterna inträffade. Östfronten var en mördande, obarmhärtig kraftmätning, som kostade både Ryssland och Tyskland blomman av deras ungdom.
Stalins dossier följer också ingående Hitlers sjukdomar och krämpor. Efter Stalingrad företer han alla tecken på att vara en fysiskt bruten man. Hans vänstra hand darrar ständigt och påtagligt. Han hålls igång med hjälp av uppiggande sprutor, framförallt bestående av amfetaminpreparatet Pervitin som injiceras massivt. Hitlers snabba kroppsliga förfall mellan 1942 och 1945 kan utöver narkotikaberoendet också möjligen förklaras med att han led av Parkinson.

Mest intressant är kanske ändå vad rapporten utelämnar. Den berör överhuvudtaget inte Hitlers antisemitiska politik, vilket kan ha att göra med att Stalin till en väsentlig del delade Hitlers syn på judarna. Den rör med lätt
hand vid skillnaden i härskarteknik mellan de båda ledarna. Den försöker överhuvudtaget inte förstå det specifika med fenomenet Hitler, nämligen hans personliga karisma och retoriska förmåga.
Hitler ägde alla de egenskaper som gör en stor folktribun. Han hade som talare en suggestiv kraft som uppenbarligen talade till det tyska folkets mentalitet och i denna tid med begränsade mediala möjligheter var hans ”show” enastående. I dossiern framställs Hitler som allt annat än en galning och trots att han mot slutet av sitt liv närmade sig den totala utmattningen får man en bild av en man med bibehållna intellektuella resurser.