Jag har arbetat i Danmark i 35 år. När jag kom till landet 1973 var det till förväxling likt det svenska samhälle som jag lämnade om man bortser från att öl, vin och starksprit fick säljas i vanliga butiker och att skolväsendet var friare organiserat. I det avseendet liknade Danmark mera kontinenten än sina nordiska grannar. Kanske kan man säga att Danmark var mer liberalt och kulturradikalt än Sverige. Arvet efter bröderna Brandes och Poul Henningsen var fortfarande levande.
Idag är situationen den omvända. Den danska kulturradikalismen är utrotad, kanske med undantag för tidningen Politikens kultur- och ledarsida. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land och danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer som de anser ”ynglar av sig som råttor”.
Vad är det då som hänt under de senaste decennierna? Varför denna fullkomliga helomvändning och varifrån kommer den främlingsfientlighet som tidigare såvitt jag kan minnas var obefintlig.
I Sverige har vi i och för sig haft tendenser i samma riktning men de har hittills kvävts i sin linda och inte nått det inflytande som dessa hållningar har i Danmark. I Sverige tycks man heller inte intressera sig nämnvärt för vad som händer i det södra grannlandet vilket jag finner märkligast av allt. Vi är ju inte immuna mot sådana attityder som breder ut sig i Danmark och vi borde av ren självbevarelsedrift intressera oss för utvecklingen där. Sanningen är nämligen den att Danmark inte längre är ett angenämt land att vistas i för utlänningar och det gäller även svenskar.
Därför är det med ett äntligen på läpparna jag slår upp Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk . Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande. Sundström bosätter sig under tre månader på Nørrebro, som i danska ögon snarare är en stadsdel i Beirut än i Köpenhamn. Där söker hon idogt efter det nya Danmarks själ. Hon slår sig i slang med alla slags människor och möter människor med alla slags hållningar. Hon intervjuar dem som hon lyckas få att ställa upp, och hon söker ganska fåfängt danska vänner.
I ett festligt kapitel försöker hon bli medlem i den danska främlingsfientlighetens drivande parti Dansk Folkeparti men när hon berättar att hon är av asiatiskt ursprung och svensk medborgare blir hon avsnoppad med att det krävs danskt medborgarskap för medlemskap i denna illustra samling.
Än svårare är det att få en intervju med partiets ledare Pia Kjærsgaard. Här får Sundström veta att Kjærsgaard aldrig låter sig intervjuas av utländska journalister. Endast landsmän förunnas hennes visdomsord. Sundström får dock en intervju med en av partiets portvakter och ideologer, prästen Søren Krarup.
Det blir en mycket avslöjande intervju. Krarup visar sig vara extremt fördomsfull och när det gäller globala frågor illa underättad. Hans hållning är exempelvis att muslimer omöjligen kan hånas och att de famösa Muhammedteckningarna ingalunda var något hån mot islam. Det var upplysning. Muslimer är just sådana, krigiska och bomkastande ogärningsmän. Det vet, enligt Krarup, varje kristen människa, det kan därför inte vara hånfullt att framställa dem så.
När Sundström invänder att kristendomen ju heller inte går fri från en del ogärningar får hon den nedlåtande kommentaren att då har det ju handlat om krig och alltså något helt annat.
Men dagens situation är inte enbart Pia Kjærsgaards och Dansk Folkepartis skuld. Den politiska svängningen började med Mogens Glistrup som genom en kombination av fräckhet och smartness lyckades avslöja det danska politiska etablissemanget. Det har aldrig hämtat sig från den chocken, även om de med en kraftansträngning lyckades oskadligöra Glistrup. Han hamnade i fängelse och kom ut som en knäckt man.
Glistrups efterträdare blev Pia Kjærsgaard. Hon visade sig till skillnad från Glistrup äga ett taktiskt snille och en retorisk slagkraft som kunde mäta sig med hans. Hon bildade ett nytt parti, tog avstånd från Glistrups uttalande att muslimer förökar sig som råttor och menade att kaniner var en mer träffande liknelse. Kjærsgaard har heller inte Glistrups svaghet att försöka vara rolig i tid och otid. Hon bygger sin politik på rättframhet och det har fört henne till positionen som Danmarks mäktigaste politiker utan att vara statsminister.
Det man kan sakna i boken är en beskrivning av de djupare historiska rötterna, men det vore nog att begära för mycket. En hel del av skulden till den danska utvecklingen bär nämligen nationalikonen Grundtvig, som reformerade den danska kyrkan och gjorde den mer frisinnad. Grundtvig hade emellertid två sidor, en frisinnad och en extremt nationalistisk, inspirerad av den tyske filosofen Herder. I denna nationalism sågs nationen som en skapelse av språket, jorden och blodet. Den nationella tillhörigheten kunde aldrig ändras, den var medfödd och livslång, som om det funnes gener som styrde sådana mentaliteter. I det grundtvigianska Danmark har det därför vuxit fram en folkförgudning som med aggressiv energi vänder sig mot eliter och experter. Den verkliga expertisen finns hos folket, vad det än anser och menar.
Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. Det är inte det största partiet i det danska folketinget, men det har det största inflytandet. Det är Pia Kjærsgaard som sätter dagordningen i dansk politik och stundtals förefaller hon också ha vetorätt mot förslag hon ogillar. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker. Den rymmer allt som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och som han eller hon inte får veta vid det årliga besöket på Tivoli, då Danmark visar sig från sin soligaste sida. Vardagen är, tro mig, inte lika ljus och friktionsfri.
