Det finns författare som oundvikligen måste gå sin egen väg, och detta kan ibland innebära – på gott och ont – att aldrig någonsin snegla mot publiken. Även om jag är osäker på i vilken ordning den syriskkurdiske författaren Salim Barakats böcker översatts till svenska – han har varit verksam sedan 1980 – är det frestande att utifrån de prosaböcker som utkommit se en tydlig linje från den magiska realismen i den vildsinta barndomsskildringen ”Järngräshoppan” (2000) via den relativt lättbegripliga fabeln med kentaurer i ”Grottorna i Haydrahudahus” (2006) till den senaste boken ”Geometriska andar”, som nog är något av det svåraste och mest intrikata jag läst i romanväg, om man undantar hans förra bok ”Döda noviser” (2008).
Salim Barakat var under några år bosatt i inbördeskrigets Beirut (1975–1982); ”Geometriska andar” är ytterst en roman om krigets följdverkningar, materiellt såväl som existentiellt. Boken påminner alltså en hel del om ”Döda noviser”, där kriget också var en sorts huvudperson. I båda dessa böcker har Salim Barakat lättat ankar från den igenkännbara realismens hamn – om än magisk eller fablisk – och seglat ut på drömmens irrationella, gåtfulla, ja ofta kryptiska hav.
Barakats senaste böcker kräver en annan sorts läsart än den som brukar vara förhanden. Varken i ”Döda noviser” eller i ”Geometriska andar” är det någon idé att försöka utröna någon händelseutveckling eller rättare sagt, allting tycks redan ha hänt.
I ”Geometriska andar” kan vi skönja ett antal huvudpersoner, såsom den unge A Dahr – som får ihop det med en vindögd städerska och som därtill blir sugen på hennes tonåriga/minderåriga dotter, konstnären/samtalspartnern (vars namn man aldrig får veta och vars tavlor kan förvandlas), kommendanten (som egentligen sedan sju år tillbaka är död), Abu Kir-huset (som kommer att störta samman på grund av en missil), fartyget som lägger till vid Abu Kir-huset som om huset vore omgivet av hav och ”Vi, de fem osynliga” (bokens berättare, undantaget A Dahrs egna anteckningar).
Som läsare gäller det att också kasta loss från den trygga hamnen av realistiskt vetande; det är som att läsa poesi. När läsaren efter en stund inser att varje gåtfull formulering besvaras med en ny gåta tvingas hon förstås kapitulera, om hon inte ska slå igen boken. Det är en drömvärld eller nästintill en psykotisk värld; allt flyter bokstavligen; man kan sträcka ut sina armar tvärs igenom väggar. Hus som störtar samman i konstnärens tavlor kommer att göra det i verkligheten; förebådanden, dubbelgångare, identitetsupplösning, homeriska formelverser som modifieras en smula för varje gång (”vi fem med våra tvetydiga substanser”, ”vi fem med våra tyglade substanser”), speglar och tavlor som man kan stiga in i, labyrintiska påståenden, människor som kan befinna sig i mellanrummet mellan den synliga och den osynliga världen. Mitt i allt detta befolkas romanen av missiler, bombkrevader, folk med söndersprängda lemmar, hus som sjunker samman, en kommendant vars talskrivare fortfarande arbetar på hans sista tal trots att denne sedan länge bara är benknotor. Vad gäller kommendanten är ironin knivskarp och varje gång han förekommer väcker han muntrationer.
Jag måste ändå tillstå att jag denna gång längtar efter böcker som ”Järngräshoppan” (troligen den grymmaste barndomsskildring jag har läst) och ”Grottorna i Haydrahudahus” (där huvudpersonerna på ett obetalbart komiskt sätt gnäggar efter varje tirad), som båda behandlar våldet och makten, precis som hans senaste böcker ”Döda noviser” och ”Geometriska andar”. Men författare som uppfyller mina förväntningar eller som går åt det håll den så kallade marknaden anvisar, hyser jag i sanningens namn inte samma respekt för som jag gör för den alltid lika språkligt fulländade Salim Barakat.
