Om man för en stund glömmer bort en svensk bestseller, så är den chilenske författaren Roberto Bolaño det senaste decenniets postuma succé i litteraturbranschen. Översättningarna har avlöst varandra, liksom hyllningarna från kritiker och läsare. Och efter sena kvällar med ”De vilda detektiverna”, ”2666”, ”Om natten i Chile” och den briljanta ”Nazi literature in the Americas” (läst på engelska – en svensk översättning kommer förhoppningsvis snart), har jag inte svårt att instämma.
Bolaños berättelser eller berättande – för det tycks ständigt befinna sig i rörelse, som om det inte kunde avslutas – har en energi och oro som är svår att värja sig emot. Det är inte så konstigt, eftersom det ofta vevas i gång på klassiskt manér: någon har försvunnit och måste återfinnas; en gåta måste lösas. Men givetvis uteblir lösningen. Resans mål förblir en hägring.
På samma sätt kommer de romantiska motiven (kärlek, drömmar och ond bråd död) att genskjutas av konceptuella och pastischerande inslag, som komplicerar det oreflekterade slukandet. I stället förpassas man som läsare till en på en gång främmande och välbekant plats. Man frestas att kalla den för historien.
Det kanske märkligaste med dessa berättelser, som gett en ny dimension åt den latinamerikanska romanen, är att deras tillkomst var starkt villkorad. När Bolaño i början av 90-talet fick diagnos på den leversjukdom som 2003 skulle ta hans liv, bestämde han sig för att börja skriva romaner, för att möjligen ge en framtida inkomst åt sina barn. Fram till dess hade han varit hängiven poesin – det var som poet han i första hand betraktade sig.
Nu får svenska läsare chansen att bekanta sig med den poet som föregick romansuccén. Och det med besked. ”Det okända universitetet” är en bastant volym på knappt 500 sidor och innehåller den poesi, från det sena 70-talet och framåt, som Bolaño själv sammanställde under sitt liv.
Det första man konstaterar när man strövar genom texterna är att här finns stommen till det som komma skulle. Läs till exempel ”Mexikanskt manifest” eller prosadikterna i ”Människor som går iväg”. Frågor, figurer, platser och händelser från romanerna – detektiver och poeter på drift, jobb på en camping; sex, begär, nostalgi, ensamhet, makt och skrivande – hör till de återkommande inslagen. Liksom huvudpersonen själv: ”San Roberto”, ”den förbannade Roberto”, ”Roberto Bolaño på jakt efter en telefonkiosk / mitt i kaoset och allt det vackra”.
Bolaño skrev kanske inte traditionell poesi i bemärkelsen fint avrundade och språkligt utmejslade dikter. Snarast är det skissen eller ”anteckningen”, som det står på ett ställe, och den pågående utforskningen av vardagen som präglar dem. Jag associerar till den New York-skola (Frank O’Hara, Ted Berrigan) Bolaño själv knyter an till. Någon gång till Lars Noréns dagbokspoesi. Här finns för övrigt en diger mängd av litterära anspelningar. Men metodiskt är filmen – inklippta scener och röster – lika viktig.
I de dikter som tillkommer under 90-talet förstärks en melankolisk stämning som nästan alltid är närvarande i Bolaños texter. Med tanke på sjukdomen är det inte konstigt. Återblickarna på Chile och Mexiko blir tätare. En elegisk ton ger kontur åt exilen i Spanien. I volymens allra sista dikter är det familjen som zoomas in – hans far och mor, och hans lille son, som på ett rörande sätt får rådet att läsa ”de gamla poeterna”. Men också dessa – litteraturen, böckerna – uppmanas:
Kära små böcker, uthärda
Ta er igenom dagarna som medeltida riddare
Och ta hand om min son
De år som komma skall
För någon vars liv helt kom att präglas av skrivandet och läsandet är detta kanske en given gest. För den som vill få en inblick i, träda in i det okända universitet som lade grunden till Bolaños författarskap, är denna poesi en lika given väg.
