Förra året väckte Michel Fabers roman Under skinnet en del uppmärksamhet i England. Faber, som tidigare hade givit ut en novellsamling, tacklar med en swiftsk förvrängningsteknik köttätandets och köttproduktionens moraliska problem. Det börjar som en thriller. Den unga kvinnan Isserley plockar upp en liftare på en motorväg i de skotska högländerna. De samtalar, men Isserley leder in samtalet så att hon får en tydlig bild av liftarens liv. Under tiden framstår hon själv i allt gåtfullare dager. Vi inser att hon har jättelika bröst, stora ögon och mycket korta ben. Det är också något märkligt med hennes armar. Och plötsligt söver hon liftaren. Mekaniska kanyler tränger upp ur passagerarsätet, och Isserley tar den sövde till en gård där ett par arbetare tar emot honom. Rutinen upprepas nästa dag, och dagen därefter. Vad händer? Michel Faber strör ut ledtrådarna genom romanen. Mönstret klarnar sakta. Isserley är av annan art. Hennes artfränder har fyra ben, men hon är själv opererad - eller vanställd. Hade hon inte gått med på det, hade hon drabbats av ett annat och som det då tycktes värre öde. Hennes uppgift i Skottland är att samla ihop så kallade ”vodslar”, sådana varelser som vi brukar kalla människor. De får sina tungor utslitna, testiklarna borttagna och sätts på gödning. De skall bli mat, en delikatess bland Isserleys fyrbenta artfränder. Det är Isserleys uppgift i Skottland, kanske även på jorden: vi blir aldrig säkra på var hennes art finns. Faber planterar detaljer som ger intryck av ett här och nu; en liftare är till exempel på väg till en konsert med gitarristen John Martyn. Kanske finns Isserleys art på jorden, kanske i en annan dimension, kanske i rymden.

Michel Faber anknyter till fantastikens genremönster. Han låter något gåtfullt gripa in i en igenkännlig verklighet, men på ett sådant sätt att det bekanta blir något främmande. Det är Isserleys art som kallar sig människor. Vodslarna antas inte ha några känslor, inget språk. Och de som tar del i hanteringen brutaliseras, eller utvecklar en känslighet inför lidandet som kan ta sig överraskande uttryck. Sonen till den industriman som har Isserley i sin sold släpper ut fyra vodslar och argumenterar som vår tids veganer. Isserley har å andra sidan helt instrumentaliserat sitt agerande. Det finns inget utrymme för medlidande - till en början. Så pendlar Michel Faber mellan det förfrämligade och det lätt igenkännbara. När en av romanens fyrbenta ”människor” uttrycker sin motvilja mot tanken att de söta varelser som tydligen kallas ”får” skulle kunna bli mat, studsar vi till. De är ju så lika oss, säger han. Faber ger sin vinkling åt frågan varför vi inte äter tvåbenta däggdjur och antyder hur godtyckliga de maktanspråk är med vilka vi tagit oss rätten att gradera andra varelsers lidande eller förmåga att känna smärta. ”Under skinnet” är en tänkvärd allegori, där inte minst de många tidsdetaljerna förstärker den persuasiva kraften. Michel Faber har en tydlig idé, som han driver igenom med en imponerande fantasikraft och känsla för de betydelsebärande detaljerna. Och han visar hur ett trivialiserat genremönster kan användas på ett meningsfullt sätt. Men tyvärr skäms Einar Heckschers översättning av en del anglicismer: ”legal valuta”, ”deliciöst gott”. Sådant är lite trist.