Den dramatiska och känslomässiga förtätningen i Björn Collarps noveller griper omedelbart tag i läsaren. Collarp slösar inte med orden. Hans uttryck är sparsmakat, han fokuserar på ett avgörande skeende som han konkretiserar genom snabbt tecknade interiörer, dofter, syner och gestalternas reaktioner. Björn Collarp är en mästare på indirekt personbeskrivning. Han låter bilden av sina gestalter långsamt utmejslas genom de små, till synes obetydliga detaljerna, allt det vi ser som i förbigående.

Men genom det lilla öppnas en avgrund. I sin nya novellbok Hur har andra det? skriver Björn Collarp om människor vars liv håller på att rämna. Det är en kvinnlig alkoholist på Östermalm som just blivit utskriven från ett behandlingshem som konfronteras med sina svek och insikten att hon måste ta en dag i taget. Vi möter en kvinna som bara vill ta en sista sil innan hon lägger in sig för avgiftning, en änkling som värjer sin rätt att bli lämnad i fred, när omgivningen vill diktera hans sorg, och ett manligt par vars lycka grumlas av omgivningens fördomar.

Just den berättelsen visar också Collarps förmåga att rycka undan grunden för den trygga illusion han ibland skapar. Som läsare vaggas man in i huvudpersonens tillförsikt, men allt raseras på ett ögonblick. Så bräcklig är tillvaron för Björn Collarps gestalter.

Obönhörligt tecknar han ett existentiellt och socialt bottenläge. Om några val ges, är de omgärdade av den naknaste förtvivlan. Så understryker Collarp att lidandet finns i alla sociala miljöer, på trots mot de rosiga utopier som styr vår tids politik. Utan att öppet formulera en kritisk idé, laddar Björn Collarp sin text med kritik mot alla system som tror sig besitta sanningen om människans lycka.

Ty den kan endast förverkligas av den enskilde, ofta på trots mot omständigheterna. Det finns också ett hopp bortom vardagen i flera av Björn Collarps noveller, men det tar form i luttrad insikt. Det täta samspelet mellan de sociala och existentiella perspektiven understryks också av de noveller som utspelas i andra miljöer, främst i novellen om en judisk skådespelerska som stannar kvar i Berlin trots att hennes anhöriga flytt till Schweiz.

Varför stannar hon? Kanske dröjer hon bara för att kunna njuta av den tillfälliga friheten under de olympiska spelen i Berlin, kanske är det ett sista försök att hävda sin egen värdighet, sin rätt att själv besluta om sitt liv även om friheten är illusorisk och blott kommer att leda till utstötning och död.

Vi förstår inte alltid varför Björn Collarps gestalter handlar som de gör. Vi kan inte överblicka människan; däri finns också hennes värdighet. Kring den idén kretsar allt Collarp skriver, både romaner och noveller. Han gestaltar den med uppfordrande täthet och språklig intensitet.

Hur har andra det? Frågan rymmer också ett mått av förnekelse. Ty Björn Collarp skriver om oss alla.