På näst sista sidan i Alice Munros senaste novellsamling finns ett par rader som ringar in något väsentligt i hela hennes författarskap. De ingår i titelnovellen, som handlar om den ryska matematikern och romanförfattaren Sofia Kovalevsky – en novell som till skillnad från de flesta av Munros berättelser inte utspelas i Ontario och där intrigen för ovanlighets skull utgår från en verklig människas biografi. I scenen ligger Sofia Kovalevsky för döden, men berättar med stor tillförsikt för några besökare om sina planer på en ny roman. Munro skriver: ”Det fanns en rörelse fram och tillbaka, sa hon, en puls i livet. Hon hoppades att i den nya romanen kunna klarlägga vad som försiggick. Något djupare. Påhittat, men ändå inte.”
En rörelse fram och tillbaka, en puls i livet. Just så. Alice Munros noveller tillhör inte den sorten som gör koncentrerade nedslag i ett pågående flöde – de strävar snarare efter att fånga hela flödet, en människas hela liv. Men de gör det inte enligt någon prydligt fastlagd kronologi. De slingrar sig hit och dit genom tiden och minnet för att någonstans mitt i den rörelsen hitta just den händelse eller insikt som utgör novellens – och huvudpersonens – smärtpunkt. Och de gör det med en skärpa och en människokännedom som bara kan kallas mästerlig.
Som i den inledande novellen, ”Dimensioner”, om Doree, en ung städerska vars make mördar parets tre små barn medan Doree är hemma hos en väninna. Mannen bedöms vara mentalt störd, men istället för att kapa banden fortsätter Doree att besöka honom på den slutna anstalt där han vårdas. För vem annars skulle minnas vad barnen hette eller vilken färg de hade på ögonen, som Munro låter henne konstatera, en tanke lika chockerande som egendomligt begriplig.
Alice Munro har förmågan att inte bara få oss att förstå och acceptera den sortens extrema reaktioner, hon får oss dessutom att inse att vi själva hade kunnat känna och handla på precis samma sätt.
Eller den unga collegestudenten i novellen ”Wenlock Edge”. Utan att riktigt förstå hur eller varför går hon med på att äta middag och läsa högt för en gammal man – helt naken – och inser inte förrän långt senare att han trots att han aldrig rörde vid henne ändå skadade henne på djupet. I slutet av novellen befinner hon sig i humanistbyggnaden och ser folk gå förbi, ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”.
Förmodligen är de flesta av oss lyckligt ovetande om vad vi har inom oss. Men Munro tycks ha skådat djupare in i den mänskliga naturen än de flesta och hennes noveller får oss att reflektera över vad det är att vara människa.
Flertalet av de tio novellerna i den här samlingen utgår från olika slags katastrofer – våldshandlingar, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom. Ändå lämnar de nästan alltid efter sig en märklig känsla av något helt vardagligt, nästan långsamt, fridfullt. Kanske för att Munros prosa är så lågmäld och återhållen, så skenbart anspråkslös (och så skickligt översatt av Rose-Marie Nielsen att hon nästan får mig att tro att Munro skriver på svenska). Eller kanske för att de människor som befolkar dem framstår som så vanliga, så långt ifrån exceptionella. Normala, om än samtidigt unika och oförutsägbara.
Återigen: så lika oss själva. Det är också just detta som gör hennes berättelser så drabbande – och så uppfordrande. Så moraliska.
Moral: en sådan gammaldags tanke, att skönlitteraturen på något sätt skulle kunna eller ens ha rätt att förmedla ett moraliskt budskap. Inte så att Munro på något sätt predikar, det vore henne helt främmande. Det moraliska i hennes berättelser ligger helt och hållet i det där igenkännandet, i den oavvisliga koppling de upprättar mellan det uppdiktade och verkligheten.
I Alice Munros händer blir litteraturen just det som hon låter Sofia Kovalevsky hoppas kunna uppnå med sin planerade roman: något som kan klarlägga vad som försiggår. Något djupare. Påhittat, men ändå inte.
