Monica Zak har skrivit sin bästa bok hittills! En sandstorm skiljer en mor från sitt spädbarn. "Hadara är borta! Jag satte ner honom bredvid några strutsägg. Nu kan jag inte hitta honom!" Så säger pojkens mor sedan hennes folk letat i dagar efter pojken.
Inte heller strutsäggen hittar man.
Hadara växer upp i strutsfamiljen och blir strutsmammans älsklingsbarn, eftersom han naturligtvis är ovanligt försigkommen för att vara struts. Han förstår betydligt mer än vanliga strutskycklingar och han kan med tiden hjälpa strutsflocken med sjukvård, säkerhet och vattenförsörjning.

Monica Zak väver samman myter och legender i Kiplings stil och hon skildrar djurens förmåga att kommunicera med varandra, så att jag nästan tror henne.
Hon beskriver pojkens rörelsemönster, som självklart liknar strutsarnas, på ett fascinerande vis. Och Hadaras kärlek till djuren blir också läsarens.
Jag kommer aldrig mer att äta strutskött, eftersom jag kommer att minnas Makoo och Hogg, pojkens strutsföräldrar, och deras omsorg om sin märklige gosse.
Flera av oss har väl tittat in i ett par strutsögon och sett ett djup som aningen liknar vad man ser i elefantens ögon. Och även om där inte finns intelligens finns dock ett uttryck som vi tolkar som förmåga till känslor delvis liknande människans.

Det skulle vara lätt att ironisera över en sådan syn på strutsar och djur. Men Monica Zak kontrasterar idealiseringen av strutsarna genom att föra in en alkoholiserad amerikan som är besatt av jakt- och hämndbegär i handlingen.
Människans ynklighet och brist på respekt för såväl andra artfränder som för djur blir mycket tydlig i Zaks text. Hon skriver mer koncentrerat och livskraftigt än någonsin.
Precis som Mowgli i Djungelboken blir Hadara kär i en människoflicka och lämnar livet bland strutsarna. Han glömmer dem dock aldrig.

I ett efterord skriver Monica Zak att hon har mött Hadaras son, som kör tankbil i Sahara. Sonen berättar att det numera inte finns några strutsspår vid Hadaras grav eftersom strutsarna hart när är utrotade i Sahara.
Alla säger också, enligt Monica Zak, att "han hette Hadara och att det här är en sann historia".
Det må vara hur som med den saken, men en riktigt bra bok är det!