En bok om ålderdomen behöver inte handla om det man förlorar, den kan handla om vad man har att vinna. ”Jag tycker det är minst lika bra att vara gammal som att vara medelålders, och det är bra mycket bättre än att vara ung”, skriver Jane Miller i inledningen till sin bok ”Den befriande åldern”, och det är en vacker tanke i en ungdomsfixerad värld. Särskilt som det inte finns något tillkämpat i Millers sätt att formulera den, hon konstaterar snarare lite häpet ett överraskande faktum.
Befriad från längtan att äga saker, handla vackra kläder eller bedriva älskog har hon funnit ett liv fyllt med minst lika lustfyllda upplevelser, där fysiska svårigheter visserligen kan slå ner takten men oftast går att kompensera. Själv har hon fått nya knän. Hon lever i en värld där by pass-operationer, starr, cancer, bensår och slaganfall är en del av verkligheten, men hennes vänner som liksom hon själv befinner sig runt 80-strecket fortsätter trots krämpor och hinder att betrakta sig som en självklar del av mänskligheten. De ”uppträder som invånare i en värld de även i fortsättningen räknar med att vara en del av”, skriver Miller, och det är i all enkelhet den viktigaste tanke som hennes bok förmedlar och som man kan behöva påminnas om, trots att den är självklar: att ålderdomen inte är ett annat land dit man förpassas via en gränsövergång utan bara en fortsättning på det som var innan. Livet pågår tills det tar slut.
Jane Miller var före pensioneringen lärare i engelska, och litteraturen intar en central plats i denna blandning av essä och memoar – hennes läsningar av Tolstoj, Montaigne, de Beauvoir, John Updike, Edward Said och Julian Barnes är det hon tar spjärn emot när hon väger åldrandets plus och minussidor mot varann och jämför olika författares sätt att skildra ålderdomen, sjukdomen, döendet och den avmattning eller åtminstone förändring av de själsliga krafterna som åren medför. Att en sådan sker försöker hon inte sticka under stol med, orginalspråkets titel är ”Den galna åldern” (Crazy Age), men denna galenskap ska inte förstås som sinnesjukdom utan som gradvis sönderfall, avvikelse eller just befrielse – en frihet att bryta mot normen och trotsa konventionerna.
I ett intressant kapitel skriver hon om begreppet ”sen stil”, alltså konstnärliga genombrott mot slutet av livet, med exempel som Beethovens sena sonater och konstnären Louise Bourgeois. För egen del talar hon om den energi som frigörs när lusten att behaga försvinner och om den ålderdomens osynlighet som hon solar sig i eftersom den tillåter henne att ostörd betrakta världen.
För andra skulle sådant förmodligen räknas som förluster. Ålderdomens harmoni är ingen lag, och Miller skriver också om demensen som tar hennes äldsta vän ifrån henne och om dödshjälp som måste kunna diskuteras när alla blir så mycket äldre men inte nödvändigtvis så mycket friskare.
Detta är alltså ingen bok med uppiggande tillrop utan en klarögd betraktelse över nuet där det förflutna hela tiden finns närvarande, en text som meandrar mellan simhallen och Anna Karenina, nuet och andra världskriget, och ibland slingrar ut i långa meningar som blir svårtolkade genom alla inskjutna inpass och oförmedlade övergångar.
Då tänker jag att Miller skriver så som Miss Marple pratar, om ditt och datt och vädret och sin stickning medan hennes skarpa hjärna arbetar med att avslöja brottslingen. Kanske är detta Jane Millers ”sena stil”? För en som tycker att det är bra mycket bättre att vara 50 än 25 har det i alla fall varit en glädje att läsa hennes bok.
