Det brukar klagas på att samtiden är osynlig i den samtida svenska litteraturen. Det tycks ibland bara vara deckarförfattarna som vågar ta sig an uppgiften att rita konturerna av det samhälle vi lever i här och nu. Jan Guillous senaste roman Tjuvarnas marknad verkar bekräfta det påståendet. Här har nämligen samtiden obegränsat tillträde och utrymme, för att uttrycka det milt. Dagsaktuella fenomen (och personer) med tydliga, eller mycket lätt förklädda, motsvarigheter i verkligheten utgör denna boks dominerande råmaterial, som författaren sedan spinner vidare på, spetsar till, och ibland rentav föreläser om.
En serie inbrott drabbar en handfull av landets rikaste näringslivstoppar och försäkringsbolagsdirektörer i Stockholm. Tjuvarna verkar veta vad de letar efter. Viner i hundratusenkronorsklassen, juveler och, något mer förbryllande, konstverk som är så kända och exklusiva att de torde vara omöjliga att sälja vidare. Den specialtillsatta poliskommissionen misstänker snabbt att det rör sig om en mycket speciell liga som ligger bakom alla inbrotten, så speciell att den kanske måste sökas inom brottsoffrens egna kretsar.

Guillou har alltså vävt sin roman utifrån medialt uppmärksammade och omdebatterade händelser. De stora bolagsdirektörernas girighet (och aningslöshet) dissekeras med imponerande envishet och en stor dos humor. Deras odågor till barn behandlas inte mildare. Det rör sig om bortskämda, uppkäftiga och arbetsskygga spolingar vars liv kretsar kring alkohol, droger, kändiskrogar och ideliga semestrar på de för tillfället hippaste jet set-ställena runt Medelhavet eller i Alperna.
Annat som nagelfars i romanen är exempelvis dokusåpakändisar, den kontraproduktiva förmögenhetsskatten, kändisadvokater, mordet på utrikesminister Anna Lindh, bonusprogram och pensionsavtal, och de senaste trenderna inom såväl storviltsjakt som juridik med genusperspektiv. Det sistnämnda får för övrigt fungera som tacksam (?) utgångspunkt för några försiktiga kängor mot feminismen.

Den starka aktualiteten i stoffet är på gott och ont. På gott, eftersom det rör sig om samhällsfenomen som bara kräver att omsättas och diskuteras i skönlitterär form. På ont, eftersom berättelsen inte särskiljer sig tillräckligt från den mediebrusande samtid som ska skärskådas. Guillous roman bjuder inte på några överraskningar, åtminstone inte när det kommer till samhällsanalysen. Våra värderingar (och fördomar) stryks medhårs, i stället för att utmanas. Sensmoralen bankas in så hårt och så många gånger att man sätter den i halsen.
Men kan läsaren bortse från det stundar icke desto mindre några timmars god underhållning, som bland mycket annat inkluderar ett återseende av två av vännerna från en viss roman (och film) vid namn ”Ondskan”.