Att skriva en bok om Gud, som Jonas Gardell gjorde för några år sedan, kan redan det te sig som ett riskprojekt. Men ändå. Om Gud kan vi ingenting veta. Alltså handlar det om gudsbilder, och hos Gardell mer specifikt om hur dessa utvecklats just i den bibliska traditionen. Här går det därför också för skeptikern att lyfta på hatten i respekt för författarens historiskt-kritiskt inspirerade tolkningsmetod, även om samme skeptiker måste göra halt inför Gardells krav på ett aktivt val mellan kärlekens och hatets Gud.

Att skriva om Jesus däremot, som Gardell gör i sin nya bok, är något helt annat. Nu handlar det plötsligt om en historisk gestalt, som därtill varit föremål för otaliga tolkningar inom kristen tradition under nära två årtusenden. När Jesusdebatten rasade i svenska medier för några år sedan överraskades många av meningsutbytenas intensitet. I högsta grad är Jesus således alltjämt ”ett tecken som väcker strid”. Ändå har Gardell gripit sig verket an, i en bok som tagit inte mindre än tolv år att skriva. Den lär väcka blandade reaktioner, med tanke på de många som när det gäller Jesus med mer eller mindre rätt gör anspråk på tolkningsföreträde.

Gardell har gått grundligt till verket. Han har läst vad exegeter och teologer, troende och tvivlare har att säga. Han har införlivat mycken kunskap och ett gott mått av eget, kritiskt tänkande. Inte minst har han förvärvat djupgående insikter i den litterära tradition i vilken evangelisterna verkade. De är, skriver han, ”väl förtrogna med de gamla texterna, berättelserna och symbolerna. Om vi saknar det medvetandet och läser deras ord alltför bokstavligt blir vår läsning platt och färglös, och vad mer är: vi missar ofta själva poängen, vad evangelisten faktiskt försöker berätta.” Det förtjänar att lyftas fram, i en kultur där tro ofta naivt identifieras med bokstavstro.

Samtidigt konstaterar Gardell redan tidigt i sitt resonemang att forskarna är oeniga i mycket, och att det krävs både gissningar och antaganden för att komma fram till en någorlunda fullständig Jesusbild. I sin bok försöker han skala av alla de överlagringar som skapats genom åren så mycket som det bara går. Åter till källorna, såvitt möjligt! Men när inte ens källorna har några klara svar att ge? När Gardell själv ändå till sist gång efter annan stannar för en viss bestämd tolkning bland flera möjliga måste det främst dikteras av hans egna preferenser, hans eget ramverk för tolkningen.

För detta varnar han inledningsvis: om han ursprungligen ville skriva ”en så strängt objektiv bok som bara var möjligt” så upptäckte han snart det omöjliga i en sådan hållning. Nu har han istället valt att öppet redovisa sina utgångspunkter: han är troende, men uppmanar samtidigt läsaren att inte tro allt han säger. För en läsare utan egen exegetisk skolning är det naturligtvis omöjligt att bedöma rimlighetsgraden av varje enskild tolkning, när han personligt och fängslande går i närkamp med evangeliernas berättelser. Men det går aldrig någonsin att tvivla på äkthetsgraden i hans ärende.

Mer än en gång under läsningen kommer jag att tänka på Pier Paolo Pasolinis film ”Matteusevangeliet” från 1962. Inte för att deras Jesusbilder är särskilt lika. Gardell vill skala av sin Jesus allt utanverk. Han konkretiserar alltså, manar fram ”en kort mörkhyad man som åldrats i förtid av fattigdom och kringflackande”. Pasolini däremot ville, som han uttryckte det, berätta om Jesu liv plus 2000 år av kristen historia. Han gör därför tvärtom när han stiliserar.

Men liksom Gardell utforskade Pasolini sitt ämne grundligt – driven av en stark känsla för Jesu person. Den kritik som redan innan boken utkommit har riktats mot Gardell ekar likaså av de högröstade protester som på många håll mötte Pasolinis film. Framför allt har de en annan, viktigare aspekt gemensam: hos bägge finns samma tydliga förkärlek för Jesu radikalitet, den som ligger i att han vänder sig till de utstötta, de nedersta. ”Du är inte ensam, du är inte dömd”:det är rubriken på Gardells slutkapitel, och det är i denna tillförsikt som hela hans bok mynnar ut. Här och var låter han vardagliga glimtar av meningslöst lidande och övervåld skymta fram – men också i den yttersta utsatthet han beskriver har Jesus befunnit sig: ”Mörkret möter du aldrig i ensamhet. Det är vad jag tror.”

I sin anmälan av boken om Gud kritiserade Werner Jeanrond i SvD bilden av Gud styrd av våra behov, som återkommer också här: ”Jag skulle inte härda ut annars, så jag tror”. För Jeanrond blir en Gud som bara motsvarar de egna behoven en idol. Gardell menar dock att ingen gudsbild kan annat än uttrycka mänskliga behov. Men oaktat behoven betonar han relationen till Gud, till den uppståndne Jesus, som trons kärna. Efter hans läsning, efter alla lager som skalats av, återstår nämligen för Gardell till sist påskens paradox: ”Det hela är omöjligt. Dock tror jag.”