Cletus Nelson Nwadikes nya bok ”Tankar ur ett lejons gap” rymmer lyrik och fotografier i suggestivt samspel. Många av fotografierna har västafrikanska motiv, medan dikternas rum ofta är norra Småland. Det är som om Cletus Nelson Nwadike genom brytningen mellan motiv och miljö vill understryka en existentiell belägenhet, en brytning som kan omvandlas till dubbel tillhörighet.

I hans förhållande till sina minnens Afrika kan konflikten mellan det medvetna och det omedvetna minnet skönjas:

Jag håller på att förlora minnen

Att minnas skulle ha inneburit ett medgivande

att jag övergav allt

Men minnena utkristalliseras också i Cletus Nelson Nwadikes dikt, inte bara som fotografiska motiv. De tar dock plats i kroppen, som en lika välkommen som oväntad ockupant i ett medvetande som annars är inriktat på diktens här och nu, på snön, kärleken och barnen.

Inte minst om den fallande snön skriver Cletus Nelson Nwadike med en konkretion där själva upplevelsen av snön som mildhet, förlösning och pånyttfödelse går in i en njutningsfylld enhet där hans plastiska språk smälter samman med den taktila förnimmelsen.

Men snön antyder också en annan närvaro: ”Snön täcker mig och jag blir osynlig som en ängel.”

I den dunkla närvaro som snön skapar öppnar sig minnet, fast genom kroppen: ”Jag gräver i min vävnad för att umgås med det förflutna.” Då suddas jaget ut liksom hos mystikern som trätt in i själens dunkla natt, eller får samma självklara karaktär som i zenbuddhismens blixtlika insikt. Cletus Nelson Nwadike låter dock erfarenheten långsamt komma till uttryck i prosadiktens eftertänksamma form, likt snön som sakta faller:

”Det är bara snö, överallt. Hela gården täcks och så även ingången till huset. Jag är här för att vara här, precis som himlen och stenarna, precis som hagel som faller ner från himlen.”

Men i det rofyllda och milda faller också de spetsiga haglen, som en kontrast eller som en bild av hur minnet och insikten också kan slå, hårt och oväntat.

Annars är Cletus Nelson Nwadikes diktion mild och hans språk böjligt i sin mjuka formbarhet och sinnliga åskådlighet, där de afrikanska minnena bildar en vacker syntes med det småländska landskap som får så sjävklar lyster i hans lyrik.