I essäboken ”The Atlantic Sound” skrev Caryl Phillips, född i Västindien, om ett möte med en taxichaufför i Ghana. Phillips besökte en panafrikansk konferens, men chauffören trodde inte att Phillips var klok när han fick reda på att han var både brittisk och amerikansk medborgare. ”Varför kommer du hit?” undrade han och tillade att alla västafrikaner vill till USA. Caryl Phillips är för övrigt kritisk mot panafrikanismens myter och historieförfalskning.

Längtan till USA formar också livshållningen hos gestalterna i Chris Abanis roman ”Graceland”. Vi får följa 16-åringen Elvis i hans bildningsgång, närmast en utdragen manbarhetsrit. Elvis växer upp i halvmiljonstaden Afikpo, ett gammalt centrum för igbokulturen. Hans mor dör tidigt, och hans far Sunday satsar på en politisk karriär under en kort tövädersperiod. Han förlorar dock och dras allt djupare ner i alkoholism och fattigdom.

I romanens nutid möter vi Elvis och Sunday i ett slumområde i Lagos, men passagerna interfolieras av klipp från uppväxten i Afikpo. Varje kapitel inleds också av stegen i en initiationsrit, som ger en symbolisk belysning av Elvis bildningsgång. Vi får också recept och beskrivningar av växter och deras användning, möjligen som den klassiska igbokulturens kontrast till det politiska förfallet i det samtida Nigeria, i så fall en kontrastverkan som påminner om hur Carlos Fuentes lät det arkaiska Mexiko slå tillbaka mot samtiden i det tidiga mästerverket ”Där luften är klarast”.

När vi möter Elvis i Lagos drömmer han om att kunna dansa som sin namne. Att Elvis Presley främst var sångare har inte riktigt trängt in, och den unge Elvis gör gruvliga imitationer av Elvis scenrörelser inför välbärgade turister. Men han söker också andra inkomster och dras in i kriminell verksamhet, allt från att förpacka knark till illegal organhandel. Elvis slits mellan två förebilder, mellan sin kriminella mentor med det paradoxala namnet Redemption och en religiös och politisk uppviglare som försöker få Elvis att se genom skenbilderna.

Så ger Chris Abani en psykologiskt pregnant bild av en ung man som har svårt att hitta rätt i tillvaron, men också en kritisk genomlysning av det nigerianska samhället där diktaturen leder till både blint våld (boken rymmer fruktansvärda tortyrscener) och en korruption som genererar sig själv i vad som närmast är ett socialt parallelluniversum.

Drömmarna, men även kriminaliteten och upplevelserna av det politiska våldet, blir för Elvis olika stationer på vägen till hans slutgiltiga ställningstagande och något som liknar en försoning med det egna livet. Så långt följer Chris Abanis roman den romantiska bildningsromanens mönster.

Men han avviker också från detta genom att låta Elvis gryende insikt hänga samman med en allt klarare blick för de politiska missförhållandena. De psykologiska och sociala perspektiven vävs samman i en analys av ett postkolonialt tillstånd där den inhemska kulturen bryts mot den amerikanska kulturens lockelse, både i form av rockkulturens uppbrottsdrömmar och av de afrikansk-amerikanska författarnas idéer om en annan politisk ordning; både James Baldwin och Amiri Baraka ger hållpunkter i romanen. Och allt tecknas mot en fond av politiskt våld och korruption.

Chris Abani låtar aldrig det ena perspektivet ta ut det andra. I Elvis drömmar om att dansa speglas de samhälleliga skeendena. De senare konkretiseras i de skilda gestalterna. Chris Abani analyserar Nigerias postkoloniala skeenden både som politiskt och mentalt tillstånd, han gör det med skarpt inkännande blick på sin gestaltade värld.