I sin bok ”I vulkanens skugga” skriver Richard Myrenberg om de fina vägarna i Rwanda. Han utmanar den romantiska bilden att Afrikas dåliga vägar hör till tjusningen med att färdas på kontinenten. Han ser bra vägar som ett tecken på ”att staten förvaltar sina pengar på ett anständigt sätt”. Dåliga vägar i ett land som i övrigt har goda tillgångar tyder på korruption.
Myrenberg skriver också om det informationssystem som skapats mellan bilisterna i Rwanda för att varna för trafikpolis och fartkontroller. Det ömsesidiga systemet fungerar:
”På vägarna möts gamla folkmördare, deras barn, traumatiserade offer och anhöriga till dem. Offer och förövare. Men alla förenas de i detta bilistspråk som syftar till att hjälpa varandra att slippa förargliga böter.”
Efter en lättsammare iakttagelse i förbigående höjer Myrenberg blicken, från bilisternas gemensamma kamp mot trafikpolisen till folkmordet i Rwanda 1994. Myrenberg berättar också anekdoten om hur Rwanda gick över från den i afrikanska länder vanliga regeln att de som kommer in i rondell har företräde.
Övergången till den regel som gäller i världen i övrigt gick i Rwanda utan problem, i andra afrikanska länder ledde det till kaos. Myrenberg ser det som ett tecken på de auktoritära mönstren i Rwanda, mönster som också underlättar den pågående försoningsprocessen i landet.
Vincent Dahlbäck berättar samma anekdot i sin bok ”Med Molly i ett hörn av Afrika”. Men han använder den för att förklara hur folkmordet blev möjligt.
I dagarna ges det alltså ut två böcker om Afrika av svenska journalister. Myrenberg har rest i och rapporterat från Afrika i 20 år, Dahlbäck levde dessutom ett tiotal år i Sydafrika.
Böckerna är sinsemellan olika. Myrenberg skriver om fem länder, däribland det icke erkända Somaliland. Han ser hoppet spira i Rwanda, och Somaliland blir en hoppfull kontrast till den i praktiken icke-existerande statsbildningen Somalia, som Somaliland tidigare var i union med. I kapitlen om Somaliland påpekar Myrenberg också det för Afrika unika att en statschef trätt tillbaka efter att ha förlorat i fria val och att gerillan inte tog makten efter befrielsen.
Så har Somaliland kunnat skapa fungerande institutioner, och Myrenberg pläderar för det rimliga kravet att Somaliland skall erkännas som självständig stat. Somaliland uppfyller de krav som normalt ställs för erkännande långt bättre än de forna jugoslaviska republikerna gjorde. De erkändes snabbt i Europa.
Vincent Dahlbäcks bok har en lättsammare inramning än Richard Myrenbergs. Molly är Dahlbäcks golden retriever, allestädes närvarande som samtalspartner, trofast vän, diktator, metafor och mutkolv. Som mutkolv är Molly rentav i klass med Nigerias politiker, ”en av de värsta mutkolvarna i Afrika”. Fast husse går inte på det, förstås. Det tror jag så mycket jag vill på.
Dahlbäck balanserar skickligt mellan ett kåserande anslag och ett djupare allvar. Han skriver med gott humör om varför det sydafrikanska landslaget fått smeknamnet ”Pojkarna, pojkarna” (”Bafana-Bafana”); juniorlandslaget blev ”Amaglug-glug” (”Småpojkarna”).
Varför? Under apartheid kallades alla landslag ”Springboks”, efter antiloparten. Nu är det bara rugbylandslaget som kallas det. De andra landslagen fick nya namn, utom fotbollslandslaget som glömdes bort. Det blev bara ”Bafana-Bafana”, men många undrar om det smeknamnet kan tas på allvar när Sydafrika arrangerar VM nästa år.
Det goda humöret präglar även Dahlbäcks beskrivning av boernas folkfester, fast då smyger ett allvar också in. Det är främst de unga som håller traditionerna vid liv. Kan det leda till ny chauvinism? Och när Dahlbäck skriver om Kongo är han den djupt engagerade utrikeskorrespondenten. Kongo och de afrikanska världskrigen är för övrigt den gemensamma nämnaren mellan de båda böckerna, liksom trafikiakttagelserna.
Både Dahlbäcks och Myrenbergs böcker om Afrika är mycket läsvärda. De är skrivna med spänst, kunskap och engagemang.
I Dahlbäcks fall också med humor och en hundlik kärlek till den oemotståndliga mutkolven.
