Inom loppet av ett halvår har det kommit ett halvdussin böcker av svenska journalister som skriver om Afrika. Det är välkomna böcker, de har alla varit bra. Värdefull är också ”Leva på gränsen” av Leif Norrman. Han var DN:s Afrikakorrespondent åren 1990–2002, och verkade då med Sydafrika som bas.
Han levde alltså i landet när apartheidsystemet monterades ned och när de första fria valen hölls 1994. Men han såg också den tilltagande kriminaliteten på nära håll, liksom korruptionen och Thabo Mbekis allt bisarrare maktutövning.
Leif Norrman skriver inte några politiska idyllreportage. Han är tvärtom mycket kritisk mot den vanliga tendensen att förklara och ursäkta Afrikas problem med det förflutna; någon gång måste de afrikanska ledarna sluta skylla på kolonialismen.
Men även i Europa ekar många den inställningen. Leif Norrman berättar om hur hans tidning inte ville ha rapporter om en offentlig massavrättning i Liberia, därför att det kunde förstärka fördomarna mot afrikaner. Och han är led på alla som himlar med ögonen när han talar om missförhållanden i det nya Sydafrika.
Men allra mest kritisk är Leif Norrman mot Thabo Mbeki, i hans ögon en makthungrig och konspirationsteoretisk politisk teknokrat som bär ansvaret för hundratusentals landsmäns död genom sitt vanvettiga förnekande av sambandet mellan hiv och aids. Aids kunde förklaras med vad som helst – kolonialism, fattigdom, konspirationer, utomjordingar – men på inga villkor som ett resultat av hiv-smittan. Därför förordade Thabo Mbekis hälsominister rödbetor istället för bromsmediciner.
Under Mbeki omvandlades också ANC från en bred politisk organisation till ett parti för den svarta befolkningen. Norrmans kritik är inte mindre stark på den punkten. De tidigare förtrycktas rasism är inte mer förlåtlig än de tidigare förtryckarnas rasism.
Författarens kritiska perspektiv är klart och konsekvent. Men hans bok rör sig inte enbart på det politiska makroplanet, den rymmer också sylvassa ögonblicksbilder från det liv som levs i skuggan av politiken och de svikna förhoppningarna. I kapitlet om aids berättar Norrman även om sina möten med döende människor.
Han skriver om de fattiga ungdomarnas drömmar om en fotbollskarriär och om en ung afrikandisk lärarinna, som blev avskedad på grund av den positiva särbehandlingen. Hon förstår argumenten, hon har rentav viss förståelse för tanken att hon och andra vita skall stå tillbaka för de svarta i namn av ett diffust kompensationstänkande. Men hennes upplevelse blir ändå kafkaartad, dömd för en kollektiv skuld hon inte är delaktig i.
Leif Norrman skriver om det sydafrikanska vardagslivet och om landets politik. I ett avslutande kapitel kallat ”Nattflyg” blickar han också ut över hela den afrikanska kontinenten. Han utgår från de eldar han ser under en nattlig flygning. Har de ”tänts av krig eller för svedjor”, frågar han sig själv. Frågan genererar sedan en diskussion om de afrikanska katastroferna och de ständiga bortförklaringarna. Leif Norrman betonar det inhemska ansvaret:
”Afrikas hungerkatastrofer beror nästan aldrig på torka. Konflikter om makten, korruption och vanstyre eller kallt beräknande cynism.”
Nyckeln till Afrikas framtid finns alltså i Afrika, inte i de europeiska kolonialmakternas historia, inte i den kinesiska nykolonialismen. Det senare säger inte Leif Norrman rakt ut, men idén följer av hans mycket läsvärda bok.
