Det är glädjande att förlaget Alhambra nu gör den ständigt Nobelpristippade syriske poeten Adonis introduktion till den arabiska diktkonstens teori och praktik tillgänglig på svenska igen. Första utgåvan kom för snart 20 år sedan. Det är glädjande av flera anledningar. Först och främst är vi inte precis bortskämda med översiktsverk om arabisk litteratur. Nämnas bör dock Christopher Tolls ”Den arabiska litteraturen” från 1964 (med en andra utgåva 2002) och Marina Staghs ”Modern arabisk prosa” från 1996.
Men nyutgåvan är också välkommen eftersom den sammanfaller med en markant ökad utgivning av arabisk litteratur i svensk översättning de senaste åren. För att bara räkna upp en handfull viktiga namn: Elias Khoury, Sonallah Ibrahim, Baha Tahir, Hoda Barakat – och för att nämna en kvinnlig representant för den yngre genreöverskridande poesin, libanesiska Joumana Haddad, vars febrilt intensiva och kontroversiella diktsamling ”Lilits återkomst” kom ut så sent som i år.
Nu är det ju inte enskilda författarskap, och särskilt inte de allra nyaste, som står i centrum för Adonis utläggning av den arabiska poetiken. Här är det mer principiella historiska och teoretiska frågeställningar som fokuseras. Boken går tillbaka på fyra föreläsningar hållna vid Collège de France 1984.
Grundproblemet kretsar kring förhållandet mellan tradition och modernitet. Utgångspunkten är den förislamiska muntliga traditionen, vars normerande inflytande enligt Adonis knappast kan överskattas.
Domen är hård. Trots denna traditions många lysande dikter och insikter så ledde dess makt till förstelning och formalism. Paradoxalt nog var det Koranen, som inte sällan betraktades som ett avståndstagande från poesin, som bröt med den muntliga hegemonin och banade väg för en skrivandets poetik.
Det kanske allra intressantaste kapitlet i Adonis bok är det fjärde och sista, ”Poetik och modernitet”. Här förs klargörande, men också långt ifrån okontroversiella, resonemang om den arabiska poesins framtidsutsikter. Vägen framåt går inte genom nostalgiska tillbakablickar till en påstått renare och mera autentisk muntlig litterär kultur. Men den anträds inte heller genom ett okritiskt övertagande av den västerländska poesins och kulturens senaste trender. Endast genom en solid förankring i traditionen kombinerad med en nyfiken och kritisk öppenhet för influenser utifrån kan modernitetens löfte om en sant skapande vision infrias. Det vill säga just en sådan poetik som Adonis tillämpar i sin egen poetiska praktik.
