En höstdag 1806 började Benjamin Constant skriva på en roman, men tio år gick innan han lät publicera den. Att boken, betitlad ”Adolphe” efter sin huvudperson, skulle bli en klassiker kunde han knappast ha föreställt sig. Constant hörde det politiska livet till och det var som liberal tänkare han brukade fatta pennan.
Samtidens läsare grep sig inte an berättelsen av enbart litterärt intresse. Författaren var känd och så var även Madame de Staël, med vilken han hade ett långt och inte helt oproblematiskt förhållande. Det var hos henne han inledde arbetet på den lilla romanen. Strax dessförinnan hade han mött Charlotte de Hardenberg och blivit förälskad.
Fanns det inte något av detta amorösa liv i historien om Adolphe och Ellénore? Absolut inte, hävdade Constant med eftertryck, utan att det lär ha övertygat någon. Dessutom hade han ju väntat mycket länge med att låta detta passionsdrama gå i tryck, antagligen för att få sina relationsbekymmer en smula på avstånd.
I de parisiska salongerna hade berättelsen emellertid lästs upp åtskilliga gånger under årens lopp och det är föga sannolikt att åhörarna tolkade den som ren fiktion.
Den som idag ger sig i kast med ”Adolphe” har ingen större anledning att grubbla över hur lik sin centralgestalt författaren är eller vilka episoder som kan vara baserade på verkliga incidenter. Det finns tillräckligt mycket annat att reflektera över. Svårigheterna att kommunicera när orden inte förmår hålla kontakt med känslorna. Hur kraven på närhet skapar avstånd. Hur mycket egoism som ryms i föreställningar om gemenskap.
En självupptagen yngling är han, denne Adolphe, och även när han skildrar sin ungdomsförälskelse i efterhand är det svårt för honom att höja blicken över den egna upplevelsehorisonten. Detta är en jagroman där jaget förkväver kärleken också i den äldre Adolphes återberättande. För Constants skull vill man gärna tro att det inte är ett självporträtt i förklädd form. Olyckligt slutar det, för Ellénore givetvis, eftersom en skildring som denna inte kan göra något annat.
Constant, liksom Madame de Staël schweizare till ursprunget, levde och verkade i Frankrike under omvälvande tider. Han var i Adolphes ålder, några och tjugo, när franska revolutionen bröt ut. Därmed har han sina rötter i klassicismen, men i ”Adolphe” förebådar han romantiken. Det är ingen resonemangsrelation av den gamla regimens snitt Constant beskriver, det handlar om starkare känslodramatik. Ändå återstår ett stycke tid tills ett mer modernt tonfall bryter igenom med än tydligare individualistisk direkthet.
Det nya århundradets desillusionerade unga skulle få sin roman att identifiera sig med. Även den, Alfred de Mussets ”Bekännelser av ett seklets barn”, förtjänar att läsas om.
Två årtionden ligger mellan publiceringen av dessa båda verk, inspirerade av händelser i upphovsmännens liv, men så mycket har förändrats. Och ändå inte allt.
