Till att börja med hemsöks berättarjaget av några återkommande meningar. ”Man skulle flyga genom väggar”, är en av dem. ”Där står en kvinna med ett öde”, är en annan. Den ena meningen uttrycker en önskan att överskrida gränser, den andra speglar berättarjagets förmåga, eller tvång, att se sig själv utifrån.
Den kvinna som för pennan i Eva Adolfssons nya roman En liten historia plågas av mardrömmar där hennes gränser rubbas. Det kan vara något på ytan så banalt som att någon bygger in över hennes tomtgräns. I verkliga livet drabbas hon av en annan mardröm, när de gränser som tidigare stakat ut hennes liv dras om av hennes man och den kvinna han bedrar sin fru med.
Kvinnan har inte själv något inflytande över gränserna. Hennes önskan att flyga genom väggar uttrycker inte bara en dröm om överskridande, den bär även upp hennes önskan att själv kunna förändra villkoren, gränserna. Men hon är också en kvinna med ett öde. ”De älskandes ensamhet” står som rubrik till bokens motto, hämtat från vishetsboken ”Dao De Jing”. Vi kunde lägga till den älskandes egocentricitet. Det ger en antydan om kvinnans öde. Hennes självrannsakan kretsar kring älskandet, men även kring ensamheten och hennes avgränsning gentemot omvärlden.
I romanens början åker kvinnan på en konferens. Hon vet att hennes man kommer att lämna henne. Hon ser en annan man. Hon känner en stark attraktion.
I beskrivningen av attraktionen visar Eva Adolfsson sin utsökta förmåga att nagla fast en känsla, att på en gång känslomässigt visualisera och intellektuellt analysera en upplevelse. Hon vrider och vänder på valörer, möjligheter och nyanser. Varje rörelse, varje förnimmelse laddas av betydelse. Ögonblicket vidgas, tiden stannar upp. Alla sammanhang bryts upp. Varje detalj glimmar till, och kvar finns bara den nakna attraktion som allt annat blir tecken för. Världen försinnligas, men samtidigt tvingar kvinnan sig själv att även se allt utifrån. Så skapar Eva Adolfsson en suggestiv tvetydighet i texten, en vacklan mellan att svepas med och att distansera sig.
Hon ger både en bild av upplevelsen och en tolkning av den, samtidigt som hon understryker kvinnans utsatthet: slagen av förälskelsen, utlämnad åt attraktionen, men också tvingad att analysera, att se sitt eget handlande utifrån.
Attraktionen leder till en affär, men de båda älskande vänder åter till sina familjer. Kvinnans äktenskap är dock dömt. Hon skiljer sig, och vi får följa henne 25 år framåt. Nytt äktenskap, ny skilsmässa, akademiska framgångar som litteraturvetare och litterära framgångar som poet, erotisk desperation och ibland en tillfällig kontakt eller ett snabbt möte med mannen hon älskade en gång.
Då såg hon sig själv och honom som en mittpunkt: ”Fästade i punkten Kärlek.” Erotiken upplöser gränserna men skapar nya, den blir egocentrisk. Kvinnan kan känna hur hon flyter samman med mannen. Hon projicerar sin upplevelse på en målning av ”en kvinna som nästan rinner ut hon också, helt i grönt, dyster, melankolisk, förtvivlad eller galen eller vad man nu själv väljer.”
Men hon gör sig också oåtkomlig för andra hänsyn, sluten i en etisk egoism som ger boken ett pessimistiskt grundackord trots berättarjagets bejakande av kärleken och erotiken. Hon drömmer om att flyga genom väggar men fastnar i sitt öde, tragiskt oförmögen att i grunden ändra någonting.
Det är ofrånkomligt att attraktionen och själva förhållandet ger texten dess brännpunkt. Allt annat blir antingen ett före eller ett efter, men Eva Adolfsson bevarar skärpan i sin både lyriskt skarpslipade och analytiskt precisa prosa genom hela romanen. Så täta förbindelser skapar hon mellan textens olika tidsskikt, så genomintegrerad är den upplevelse hon gestaltar.
Eva Adolfsson har också en sällsam förmåga att smälta samman närhet och distans i ett uttryck som präglas av en känslig balans mellan klarhet och skönhet. Det gör henne unik i den samtida svenska romankonsten.
