Det finns en precision och en vilja att medvetandegöra alla känslor, rentav att intellektualisera dem, i Eva Adolfssons prosa som jag tror har att göra med hennes långa verksamhet som kritiker. Ett sinnesintryck eller en hastig association får sällan bevara sin flyktighet. De naglas fast, de tolkas och blir redan inom fiktionens ramar avlästa. Eva Adolfsson låter inte sina gestalter blott förnimma världen, hon låter dem även läsa den, som en kritiker läser en litterär text.
Det kan ge hennes prosa ett abstrakt, lite distanserat drag. I sin nya roman Förvandling, hennes fjärde skönlitterära verk, skriver Eva Adolfsson om en yngre kvinna som väntar barn. Eva Adolfsson låter kvinnan själv föra ordet, eller snarare pennan. Även om det inte sägs att hon skriver, har kvinnans upplevelser och tolkning av dem skriven karaktär.

Det är som om varje nyans måste verbaliseras, dröjas vid om så bara för bråkdelen av ett ögonblick. Eva
Adolfssons text har den fördröjda karaktär som de ryska formalisterna redan för ett sekel sedan såg som unikt för det poetiska språket. Genom att hejda den språkliga rörelsen, genom att fördröja läsarens varseblivning av uttrycket skulle dikten mana fram ett nytt seende, en ny förståelse av världen och fenomenen. Och denna förståelse blir inte bara läsarens, Eva Adolfsson skriver även in den i sin gestalt.
Ty distanseringen är både en del av uttrycksformen och en del av huvudpersonens upplevelse. Hon är ensam, på många sätt avskuren från världen. Hon skriver en uppsats om Hamsuns ”Svält”. Boken ger ord och form åt hennes upplevelse, men också en antites till den. Även kvinnan hyser författardrömmar, men hon svälter sig inte för att förlösa sin text. I stället fyller hon sig för att förlösas - i dubbel bemärkelse.

Men även i övrigt är hennes vardag i hög grad textualiserad. På bussarna i Sundbyberg ser hon diktcitat, många från Karl Vennberg. På sina promenader åt Solnahållet stöter hon ofta på ”den
äldre diktaren”, av allt att döma Artur Lundkvist. Citaten och de lyriska bilderna fyller kvinnans medvetande. De ger nyans och kontur åt hennes upplevelse, men hon tar också spjärn mot dem. Hon opponerar mot det myckna mörkret hos Vennberg, hon vill ha ljus, och hon ifrågasätter den romantiska kvinnobilden i Lundkvists tidiga dikter, samtidigt som hans idé om det omedvetnas betydelse påverkar henne - om så blott för att strömmarna skall föras upp till medvetandets yta.
Men kvinnan genomströmmas inte enbart av litteratur. I sitt medvetande samlar hon även upp människorna omkring sig. Med ett uttryck från Baudelaires prosadikt ”Massorna” (senare även använt av Lundkvist) befolkar hon sin ensamhet. Kring kvinnan ser vi en boutiqueägare, en ung kvinna med barnvagn och sorgsna ögon, en gammal kvinna i hennes hus som skriver en roman och en läkare som under åren i vänstern var hennes älskare, en flyktig och flyktad sådan.

Kvinnan stöter ständigt ihop med dessa människor, men hon låter dem även befolka sitt
inre, med sina historier och drömmar. Ofta tycks mötena övergå i fantasier. Människorna omger kvinnan, men de kan också vara avspjälkningar av hennes egen person, av hennes rädsla och drömmar. De kan vara projektionsbilder som befolkar hennes ensamhet.
Eva Adolfsson renodlar kvinnans subjektiva perspektiv. Hon låter hennes upplevelse styra vår bild. Prosan underordnas helt kvinnans reaktioner och blir ett känsligt instrument för en fördjupad medvetandeanalys.
Det gör också att Eva Adolfsson kan ge pregnant gestalt åt tvetydigheten i kvinnans förhållande till sitt foster. Det är till en början närmast abjektalt. Kvinnan är gravid, hon är i sjunde månaden, men hon håller fostret på avstånd. Det är varken ett liv eller en del av hennes kropp, det är bara något hon nämner. Den distansen korresponderar också med de avstånd hon skapar mot andra människor. Kvinnan kapslar in sig själv i ensamheten, som blir både ett skydd mot världen och en värld hon kan befolka på sina egna villkor.

Men något händer i mötet med de andra. När kvinnan träffar sin gamla kärlek från kommunisttiden, tråkas hon ut av hans docerande utläggningar om anarkism kontra leninism. Hon vill bara älska, hon längtar efter hans kropp. Och kärleken blir på nytt en kraft i hennes liv. Då höjer också Eva Adolfsson tempot. Hennes prosa blir mindre dröjande, när kärleken får skapa ett nytt rum i kvinnans medvetande. Förändringen kom inte plötsligt, det fanns tecken, men Eva Adolfsson tecknar den med små rörelser, små förskjutningar i upplevelsen, som banar väg för förändringen - och försoningen.

Då tror jag att kvinnan träder ut ur sin roll som läsare av sig själv, som uttolkare av sin egen erfarenhet. Det var en påtvingad distans som hon lyckades övervinna. Och då är hon också redo att föda.
Eva Adolfsson tecknar denna process med skärpa och utsökt känsla för de små rörelserna i själen. Det finns en oerhörd skärpa i hennes iakttagelse, både en kritiskt intellektuell distans och en lyrisk associationsrikedom som ringar in och fördjupar bilden av
huvudpersonens belägenhet. ”Förvandling” är en oupphörligt fascinerande roman.