Viktor Zolotarjov bor i Kiev tillsammans med ett mindre vanligt husdjur – en kungspingvin, Misja, skänkt av stadens nedläggningshotade djurpark. Viktor är en smula moloken. Han vill skriva romaner men kommer liksom inte igång. Han saknar vänner och han saknar pengar. Misja är ändå till viss glädje, trots att det meterhöga djuret inte heller är vidare uppspelt, annat än när han får ta ett rejält kalldopp i badkaret.
Sysselsättningsfrågan löser sig när en av stadens tidningar ber Viktor att skriva nekrologer över ”Mycket Kända Personer” – som ännu lever. Arbetet underlättas av ett arkiv, fullt av mindre smickrande personuppgifter vilka disk­ret – men synligt – bakas in i de högstämda runorna. Chefredaktören är helnöjd, de konkurrerande bladen avundsjuka, beställningarna flyter in och Viktors självförtroende tilltar – även om han är lite ledsen över att korsen (som nekrologerna kallas) måste signeras med det anonyma ”Kamraterna”.
Andrej Kurkovs debutroman från 1996, Döden och pingvinen – den första av den rysk-ukrainske författarens böcker som översatts till svenska, vilket Ylva Mörk gjort alldeles utmärkt – har ett milt absurdistiskt, närmast lättsamt anslag.
Men klangen visar sig vara mörk. Bemärkta personer som Viktor ägnat minnesteckningar dör lite väl snabbt och under skumma omständigheter. En journalist uteblir från ett möte och visar sig senare ha mördats. Samma öde väntar redaktörens chaufför. En man som beställt ett kors lämnar brådstörtat av sin fyraåriga dotter hos Viktor och försvinner från stan. Viktor får själv rådet av sin arbetsgivare att hålla sig borta under några dagar.
Kurkov skildrar en rå värld där man inte kan lita på någon, där de flesta låter sig mutas och där moralen är fullständigt urholkad. Beaktande vad man fick höra om den politiska situationen i Ukraina i samband med den orangea revolutionen, kan man misstänka att författaren egentligen inte behövt dikta särskilt mycket.

Samtidigt bibehålls i romanen en sorts ljus komik, mycket tack vare pingvinens ständiga närvaro. Men Misja är inte enbart en mysfaktor. När han stultar genom ­lägenheten och ställer sig att med små otyd­bara ögon orörlig betrakta sin husse vid skrivmaskinen, får läsaren känslan av att pingvinen själv är en länk i det kafkalika övervakningssystem Viktor dragits in i. Dessutom är pingvinen indirekt orsak till flera av berättelsens sorglustiga förvecklingar.

Och de är inte så få. Däremot ­lider romanen brist på litterärt utformat tänkande; det blir för många ensartade vardagsredo­görelser och vardagstankar, och miljöerna tenderar att vara en aning stumma, liksom avskilda från händelserna. Romanens upplösning känns också mer tvungen än nödvändig. Men detta är som sagt Kurkovs förstlingsverk, och som sådant alls inget att skämmas över. Jag ser fram mot att i fler översättningar följa hur berättargåvan mognat.