Alla tidevarv och epoker får sina eftermälen. Alla är de märkligt igenkännbara, vilka kulturfenomen det än må röra sig om: kläder, musik, mat, konst, arkitektur. Jag har ofta undrat hur det kommer sig att sådana företeelser tycks uppstå samtidigt på olika platser, och försvinna samtidigt. När blir barockmusiken just det, och när upphör den att vara det och ersätts av andra stilar?
Tag 70-talet – på fotografier från tiden ser man omedelbart att det rör sig om just de åren. Herregud, så man såg ut! (Jag visade min dotter ett foto på mig och hon kommenterade: Cool, det är retro.) De utsvängda brallorna, de jättelika skjortkragarna, de gigantiska kavajslagen och, som en paradox, ofta kavajer med getingmidja. Det enda i klädväg som inte var överdimensionerat var fotbollsspelarnas minimala byxor och tröjor. Sedan toppade man med hiskeliga frillor och megapolisonger.
Eller ta musiken. Det är karaktäristiskt att den svenska Melodifestivalens genom alla tider sämsta låt, Forbes ”Beatles”, vann 1977.
Arma, förtalade 70-tal. Vi minns väl också dess hiskeliga mat. Eller? En liten äreräddning får maten i Annika Ingelsons, Carl Ehrencronas och Linus Meyers fascinerande ”70-talets mat. Från flygande Jacob till Hawaiikassler”. Jag ryser redan av titeln, men författarna hävdar att det fortfarande är så att antingen avskyr man tidens mat eller älskar den. Själv avskydde (avskyr) jag den. En anledning kan förstås vara, att jag med svårartat frankofila böjelser spenderade mina sparpengar på franska gourmetkrogar. Inga bananer eller ananasringar där inte. Men kanske är jag orättvis, ty Ingelson och Ehrencrona argumenterar rätt övertygande för att det kanske inte var så illa. Mycket nyskapande och framåtpekande skedde, det var inte bara kycklingrätt med banan, jordnötter och bacon (flygande Jacob) och Hawaiikasslern, två rätter som hart när blivit symboler för decenniets mat. Det kom alltså annat.
Mycket av det som serverades, halvfabrikat och mixer och Gud vet allt, hade säkert sin grund i ”rekordårens” rationalism och nya, framväxande könsrollsideal. ”Husmor” skulle få arbeta utanför hemmet och inte längre bindas vid långkoksgrytorna. Så lätt då att fixa en indonesisk rätt och bara tillsätta köttfärs. Fixa en delikat, exotisk rätt och bara tillsätta vatten. Slit- och släng var en annan paroll, fram med papptallrikarna! Miljömedvetande noll.
Det ”exotiska” hade givetvis sin grund i att Sverige öppnades allt mer mot världen och charterresorna blev en ny folkrörelse. Motboken, som krånglat till så mycket i restauranglivet, var sedan länge försvunnen. Nu fick vi snart sagt överallt restaurangkedjor som serverade biff och pommes frites. Pizzan kom och hamburgerrestaurangerna, samt ett kort, hävdas det, uppsving för engelska pubar.
70-talet innebar också att intresset för kokböcker ökade markant. Visst hade det skrivits kokböcker tidigare, inte minst av den store och oöverträffade pionjären inom den svenska gastronomin, Tore Wretman. Men nu publicerades kokböcker av en helt ny typ, pedagogiskt uppställda enligt steg-för-steg-metoden och med tydliga fotografier. Flera blev stora försäljningsframgångar, som ”Carl Butlers kokbok” och ”Cattelins kokbok”. Tidningarna började att skriv allt mer om matlagning. Den nya tidningen ”Allt om mat” blev en jätteframgång i snart sagt vartenda hushåll. Dessutom skrev man om internationell matkultur, som ”det nya franska köket”, en sorts förenklad klassisk fransk matlagning som betydde mycket för restaurangerna, även om det blev en del excesser.
Idag är det för övrigt etter värre med alla groteska smakblandningar på fusions- och cross over-krogar där man gör glass på oliver och tomatsås. Uggh!
Men rationalitet och modernitet var nyckelord i hemmens matlagning, och så mycket av gastronomi och experimentlusta var det nog tyvärr inte fråga om. Dessutom var de svenska matbutikerna minst sagt dåligt sorterade och att hitta bra råvaror var inte lätt.
Numera är intresset för goda råvaror större än någonsin, liksom vår vaksamhet mot det kemiska fusket, vilket Mats-Eric Nilssons framgångar med sina böcker om tillsatser i maten visar.
Som tidigare antytts hände allt samtidigt och överallt. Den matrationalism och internationella påverkan som konstaterats gällde inte bara Sverige. Det visar Dominique Missika och Anne Schuchman i ett praktverk, ”Les Francais aux forneaux. De 1900 à nos jours”, en underbart bildsatt genomgång av 1900-talets vardagliga franska matkultur. Även här slog mixer och halvfabrikat igenom, för att förenkla och avlasta ”husmor”, kan tänkas. Det tror man ju knappast om Frankrike, men så var det. Rationalismen gällde och i franska snabbköp finns numera lika mycket skit som i svenska, fast förstås även vin och riktiga charkdiskar.
Frågan man kan ställa är: har den ”vanliga” kokkonsten blivit så mycket bättre, även om tillgången på råvaror är helt annorlunda? Visst, åtskilligt har blivit mycket bättre, fast det är lätt att undra, när mycket av det vi köper hem till middagen är rena kemifabrikerna. 70-talet var kanske inte matparadisets decennium, emellertid ej heller helvetet, ananas och banan till trots.
