Denna gång är det 1930-talets antisemitism som står i centrum, närmare bestämt undersöker Bachner den konservativa, den kristna och den socialdemokratiska diskussionen, dels genom analyser av enskilda företrädare för dessa strömningar, dels genom debattinlägg i rörelseanknutna publikationer – dagspressen tar han däremot inte upp eftersom denna varit föremål för tidigare studier. Det är alltså själva mittfåran i 30-talets offentliga Sverige som Bachner intresserat sig för och inte ytterligheterna till höger och vänster.
”Judefrågan” är ett på många vis imponerande arbete, grundligt och välskrivet. Bachners argumentation är emellertid ofta svårbestämbar och motsägelsefull. I konklusionen hävdar han exempelvis på en och samma sida att antisemitiska föreställningar var ”utbredda i mellankrigstidens svenska offentlighet”, samtidigt som han understryker att i ”den politiska kulturens mittfåra” var det inte acceptabelt att ”beteckna sig som antisemit eller att torgföra antisemitismen som världsåskådning”. Här inställer sig givetvis frågan vad Bachner egentligen menar med antisemitism? Var antisemitismen under 30-talet en allmän föreställning eller var den i allt väsentligt begränsad till uttalat högerradikala och pronazistiska kretsar?
Frågan är omstridd och svaret hänger i hög grad på hur man definierar begreppet.
Bachner visar framför allt att rastänkande och antisemitiska föreställningar var vanligare i den konservativa och den kristna debatten än i den socialdemokratiska. I konservativa kretsar framfördes dessutom en varierande grad av förståelse för nazismen även bland dem som tog avstånd från dess antisemitism – Hitlerregimen ansågs ha skapat inre ordning, återgett tyskarna deras nationella stolthet och tagit landet ur den djupa krisen. Historikern Alf Åberg betecknade till och med nazismen som en ”frihetsrörelse”. Bachner understryker att bilden inte är entydig. Han pekar också på att det fanns kristna som fördömde nazismen och hävdade att den var oförenlig med kristendomen.
I socialdemokratisk debatt fanns ett mer radikalt avståndstagande från nazism och antisemitism. Här tolkades dessutom ofta händelserna i Tyskland i marxistiska klasstermer och den nazistiska rörelsen sågs som en direkt fiende.
Bachners analys är knappast kylig och distanserad, snarare präglas den av en argumentation som är polemisk och konfliktsökande. Han söker med förkärlek upp personer som intog en positiv hållning gentemot judar, som tog avstånd från antisemitismen och ställde sig avvisande till nazismen eller rentav själv var judar, i syfte att visa att även sådana debattörer ofta var bärare av antisemitiska föreställningar.
Ett belysande exempel på Bachners analys utgör Gunnar Heckscher. Denne, som själv hade judisk bakgrund, tillhörde under 30-talet högerns liberala falang och blev efter kriget framträdande statsvetare och ledare för högerpartiet. Heckscher oroades av antisemitismen och pronazismen inom konservativa kretsar och inom landet i stort. En huvudtanke i hans många debattinlägg var att de svenska judarna för sitt eget bästa borde agera försiktigt och inte provocera det svenska majoritetssamhället, till exempel genom krav på en liberal flyktingpolitik – de måste ”vara svenskar i första rummet och judar i det andra”.
Ett annat exempel som Bachner lyfter fram är den under 30-talet ”tongivande opinionsbildaren mot nazism och antisemitism” Alf Ahlberg, som var kristen socialdemokrat och rektor för arbetarrörelsens folkhögskola i Brunnsvik. I sitt avståndstagande från judeförföljelserna i Tyskland reflekterade han också över den roll judarnas eget agerande kunde ha spelat för fördomarna mot dem; han menade bland annat att judarnas ”rationella läggning” var en orsak till den framträdande roll de spelade i kapitalismen och socialismen.
I Bachners optik är både Heckscher och Ahlberg exempel på hur också motståndare till antisemitism kan omfatta och torgföra antisemitiska föreställningar och fördomar. Som Bachner understryker behöver det inte finnas någon fientlig eller illvillig intention bakom antisemtismen. Själva det faktum att man reflekterar över judarna som en specifik grupp, som ingår i men inte är identisk med majoriteten i det samhälle där de lever, verkar vara tillräckligt för att betecknas som antisemit eller bärare av antijudiska föreställningar.
Kärnan i Bachners definition av antisemitism är uppenbart inte huruvida man intar en fientlig och nedvärderande hållning till judar, nej, den ”antisemitiska diskursen” bestäms ytterst av att man tänker ”judar som kategori” och relaterar dem till icke-judar på ett särskiljande vis. I detta perspektiv blir också filosemiten en antisemit.
Till Bachners försvar skall sägas att han lyfter fram rader av stereotypa och generaliserande uttalanden om judar som framfördes av såväl kristna som konservativa och socialdemokratiska företrädare. De ingick – och ingår – i en klassisk europeisk och kristen antisemitism.
Men som alla postmoderna diskurskonstruktioner är också Bachners definition svävande och gränslös och gör det därmed möjligt, som hans framställning rikligt visar, att stämpla både vänner och fiender till judar, både motståndare och anhängare till judehat, som antisemiter. Det är trist, eftersom det kastar en skugga över en bok som är både viktig, intressant och värdefull.
