Nicola Davies

Bajs. Det onämnbaras naturhistoria (Poo). Ill: Neal Layton Övers: Annika Ruth Persson 64 s. Kabusa Böcker

”Bajs är antagligen det mest användbara som finns på vår planet” skriver Nicola Davies som avslutning på sin bok Bajs. Det onämnbaras naturhistoria. Och efter drygt 60 sidor där hon övertygande har argumenterat för detta kan man bara nicka instämmande. Med zoologens blick går Davies igenom bajsets betydelse för ekosystemet och plockar fram den ena spännande uppgiften efter den andra. Vem visste till exempel att den australiska fjärilslarven i larvstadiet är förklädd till fågelbajs? Texten är både rolig och informativ och innehåller allt man kan tänkas vilja veta om djurrikets förhållningssätt till sina exkrementer. Det enda som hamnar på minuskontot är Neal Laytons illustrationer. De är gjorda i en medvetet slarvig stil med överstrykningar och kladd, förmodligen för att ge sken av skissbok. Men den som inte låter sig bekommas av det har mycket intressant bajsläsning att se fram emot.

Rolf Dahlström

Sorro och Seppo. 64 s. Bonnier Carlsen

Pojken Sorro har fått en hundvalp som bajsar inomhus, inte på den tidning som mamma lägger fram utan på mattan. När mamma skriker om det blir han förstås rädd och kissar på golvet, men sympatin med lille Seppo från moderns sida är inte särskilt stor. Sorro blir tillsagd att han måste lära hunden kissa och bajsa ute. Väl där blir Seppo intresserad av annat och bryr sig inte alls om att Sorro vill att han ska göra ifrån sig. Han ser en massa olika saker som han följer efter, en på varje uppslag tills det blir långrandig läsning och man får känslan av att distraktionerna finns där bara för att boken behövde fyllas ut. Till slut går dock valp och pojke hem – och naturligtvis kommer hög och pöl först då. Rolf Dahlströms Sorro och Seppo skildrar en fin relation mellan en pojke och en hundvalp. Det är en enkel och lättläst bok för nybörjarläsaren, som vill förmedla en förståelse för varför hundar kissar och bajsar inomhus, och att även de behöver träning i tarmkontroll.

Lena Fye

Bajskorvarna Nisse och Bertil dyker upp. Ill: Tulsa Jansson 40 s. L. Fye

På eget förlag har Lena Fye givit ut sin barnbok Bajskorvarna Nisse och Bertil dyker upp. Titelns två bajskorvar stretar emot när mamma Babs sitter på toaletten och ”stånkar”. De vill inte komma ut på grund av att de inte kan simma. Till slut orkar de dock inte kämpa emot längre. Babs plockar upp dem ur toaletten, lär dem att simma i badkaret och slutligen kan de våga sig ner i toaletten igen. De hamnar så småningom i en sjö där ett spännande och strapatsrikt liv kan börja. Spontant känns den här historien knepig. Idén med bajskorvar som får liv har jag egentligen inget emot och bitvis har berättelsen sina poänger, men det här med att plocka upp bajs ur toaletten med händerna fungerar inte riktigt på den nivå det är tänkt. Kanske är jag för låst vid toaletträningstematiken i liknande böcker, men det blir liksom fel någonstans.

Stephanie Blake

Bajskorv (Caca boudin). Övers: Nils-Olof Östergård 32 s. Berghs Förlag

Det intressantaste och roligaste tillskottet i kategorin bajsböcker i år är Stephanie Blakes Bajskorv. Den inleds på klassiskt sagomaner med ”Det var en gång en kanin som bara kunde säga en enda sak …” Men när vi vänder blad kommer en inte lika klassik fortsättning, nämligen ordet ”bajskorv” ackompanjerat av den lilla kaninen med sina två stora framtänder och världens nöjdaste leende. Referenserna till sagans värld blir fler, och med lite god vilja skulle man kunna tolka hela berättelsen som en variant på Rödluvan. Så fort någon säger något till kaninen svarar han ”bajskorv”. När kaninen möter en varg som frågar om han får äta upp honom svarar han förstås likadant – och så äter vargen upp honom. Det fula språkbruket flyttar över på vargen som även får ont i magen och tvingas tillkalla en läkare, intressant nog lilla kaninens pappa. Han drar ut sin son igen, och plötsligt har denne blivit både väluppfostrad och vältalig. Den logiska tolkningen är att den lilla kaninen har dragit lärdom av erfarenheten och sett konsekvenserna av att använda ett så ovårdat språk. Men det här är en bok för 2000-talet, och i slutet vänds förstås denna sensmoral på ända …