Det lär finnas en grupp judar som aldrig utsatts för förtryck. Det är de så kallade Benei Israel som kom till västra Indien från Palestina ungefär 175 år före vår tideräknings början. Enligt deras egen tradition förliste skeppet med utvandrarna utanför kusten i trakten av nuvarande Bombay. Sju män och sju kvinnor överlevde. Enligt hinduisk mytologi väcktes de till liv av Parashurama, en av Vishnus avatarer. Enligt deras egna sägner var det profeten Elias som räddade dem.
Benei Israel är en av fyra judiska grupper i Indien. Att just den aldrig drabbats av förtryck förklarar Adèle Schreiber med att portugiserna aldrig upptäckte att de fanns. Schreiber har skrivit den fina boken ”Judiskt liv i Indien”, där hon tecknar dessa gruppers historia, deras nuvarande situation och deras respektive rituella och religiösa traditioner och egenart.
De indiska judarna har alltså en mer än tvåtusenårig historia. Det finns i Bibeln ord som sägs härstamma från malayalam och tamil, två av de stora sydindiska språken. Schreiber skriver också att det enligt judisk tradition hämtades ädelträ, ädelstenar och elfenben från det nuvarande Kerala i sydvästra Indien till tempelbygget under kung Salomos tid.
Kerala är också den del av Indien där den judiska gemenskapen haft störst betydelse. Adèle Schreiber skulle föredra att man talade om ”Keralajudarna”, men ”Cochinjudarna” är den vedertagna beteckningen. Den tredje av hinduismens varnas var vaishyas, alltså köpmanskasten. I Kerala fanns det inte några inhemska vaishyas, utan de invandrade judarna (som egentligen stod utanför det vi felaktigt kallar ”kastsystemet”) intog vaishyas position, tillsammans med araberna. Dessa grupper kontrollerade bland annat kryddhandeln under flera hundra år. De var också integrerade i en väl fungerande mångkulturalism som upphörde när portugiserna erövrade västra Indien på 1500-talet.
Judarna som alltid hade behandlats väl av de inhemska rajorna utsattes då plötsligt för ett konkret tryck. Att Benei Israel klarade sig berodde alltså på att portugiserna inte upptäckte att de fanns.
Britterna avlöste portugiserna som indisk kolonialmakt. De byggde nya hamnar. Det minskade staden Cochins betydelse, och de mest inflytelserika Cochinjudarna flyttade till Bombay. De judiska grupperna förtrycktes aldrig av britterna (tvärtom blev Bombay under nazitiden en viktig asylplats för judar som flydde från Europa), men ekonomiska förändringar splittrade Cochinjudarna. Adèle Schreiber skriver att enligt en uppgift från år 2008 finns det idag bara sju judar i Cochin, alla mycket gamla. Ättlingarna till dem som stannade kvar i Kerala under den brittiska tiden har lämnat Indien i två vågor, dels när Israel grundades och dels när Kerala fick kommunistiskt styre 1957; det senare innebar inget direkt förtryck, men de ekonomiska förutsättningarna för gruppen förändrades.
De två andra judiska grupperna i Indien är Bagdadjudarna, som flydde från nuvarande Irak under den ottomanska tiden, och en folkspillra i de östligaste delarna av Indien, på gränsen till Burma, kallad Benei Menashe. De har levt där mer än 2000 år, men var under lång tid kristna innan de 1951 återgick till sina fäders tro. Deras status som mosaiska bekännare har också varit omstridd.
Det är en djupt fascinerande historia som Adèle Schreiber berättar. Hon skriver initierat om de indo-judiska gruppernas historia, och hennes bok innehåller ett fantastiskt bildmaterial.
Den bärande idén, förutom önskan att dokumentera det judiska livet i Indien, är att det hinduiska samhället alltid varit tolerant mot minoriteter som inte haft ambitionen att erövra landet. Judarna är en av dessa minoriteter, vars villkor försämrades av den europeiska kolonialismen. Schreiber skriver om tolerans och fungerande mångkulturalism, och hennes bok ger en vacker hyllning inte bara till judarna i Indien, utan även till indierna som med hennes ord ”alltid tagit mot och varit välvilligt inställda till de judiska samfunden”. Adèle Schreibers bok är en av de värdefullaste böcker som skrivits på svenska de senaste åren.
