Det finns bara en enda svensk poet som hållit sig levande i över 200 år, och det är Carl Michael Bellman. Hans dikt har lästs, sjungits och älskats i vitt skilda miljöer, såväl folkliga som intellektuella; förståtts och missförståtts på mångahanda vis. För att nu inte tala om alla fräcka historier som har berättats om honom. Därför ägnar sig Bellman särskilt väl för så kallade receptionsstudier, som tar fasta på hur litterära texter mottagits, använts, imiterats, tolkats, vantolkats och omarbetats till nya uttrycksformer. Källmaterialet är i detta fall så överväldigande att ingen forskare hittills lyckats överblicka mer än valda delar.
Lundaforskaren Johan Stenström har i ett nyutkommet digert verk, ”Bellman levde på 1800-talet”, ändå lyckats samla en kolossal mängd vittnesbörd om Bellmanreceptionen under något mer än hundra år efter skaldens död 1795. Enligt en vanlig uppfattning bland litteraturforskare skall diktaren i början av denna period ha varit bortglömd eller föraktad för att sedan återupptäckas av de unga romantikerna kring Atterbom. Men Stenström visar att Bellman intensivt dyrkades under hela 1800-talet, framför allt av städernas borgerskap och i maskulina ordenssällskap som Par Bricole men också bland aristokratin och även bland allmogen på landet. Bellmansbysten på Djurgården blev tidigt en samlingsplats för ”bellmanianernas” rituella dyrkan (själva ordet ”bellmanianer” myntades för övrigt på 1800-talet).
Trubadurer och manskörer tävlade om att framföra den bacchanaliske mästerskaldens sånger. ”Fredmans epistlar” och ”Fredmans sånger” spreds i skillingtryck, sjöngs vid fester och offentliga minneshögtider, imiterades och lades till grund för otaliga konserter, sångspel, teaterstycken, tidningsartiklar, dikter och nostalgiskt pasticherande bildframställningar. Ordensbröder älskade att uppträda i rollen som Fredman, Ulla Winblad eller Movitz. Inte bara Bellmangestalterna utan också skalden själv avbildades gärna på krogväggar, tallrikar, ölkrus, snusdosor och punschflaskor för att skapa uppsluppen feststämning.
Hur uppsluppet som helst fick det dock inte bli, i varje fall inte om damer var närvarande, eftersom den offentliga moralen var strängare på 1800-talet än på Bellmans egen tid. Ullas och Fredmans sexuella aktiviteter gjorde man därför sitt bästa för att dölja, och Bellmans ”plumpa” formuleringar undvek man helst, liksom även hans skildringar av social misär och dödsångest.
Resultatet blev att Bellmans värld oftast framställdes som en gemytlig biedermeieridyll utan allvarligare komplikationer, en idyll för toddydrickande familjefäder som smitit från frugan för att uppleva en stunds utlevelse på offentlig lokal.
Paradoxalt nog var det ofta i samhällsbevarande kretsar, bland stadgade, fromma och kungatrogna borgare, som Bellman hyllades mest entusiastiskt, fast i censurerad och ”anständig” version.
Det är säkert detta som förklarar att den unge August Strindberg avskydde sin tids Bellmanskult, som han med viss rätt uppfattade som förljugen och präglad av konservativ dubbelmoral. I ”Tjänstekvinnans son” avfärdar han hånfullt Bellman som ”toddygubbspoet”, och i ”Det nya riket” ironiserar han över förgudningen av Bellman som skenhelig och falsk.
Också den folklige historikern Anders Fryxell tog avstånd från Bellman på liknande grunder. Det är först långt fram på 1900- talet som den helt ocensurerade Bellman kunnat accepteras och tas på entreprenad också av politiskt vänsterinriktade trubadurer som Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk.
Johan Stenström är väl medveten om detta, men han ger inte något stort utrymme åt Strindbergs och Fryxells Bellmankritik, ej heller åt allmogens Bellmanbild – som nog var annorlunda än borgerskapets – utan ägnar sig nästan helt åt en mycket omsorgsfull genomgång av den borgerliga Bellmankultens många yttringar.
Man kan beklaga detta av två skäl. Dels för att de flesta av dessa yttringar är av så usel kvalitet att läsaren efterhand finner redovisningen tröttande och nästan vill instämma i Strindbergs kategoriska fördömande. Dels för att det skulle vara intressant att få veta om det inte också fanns andra än Strindberg och Fryxell, till exempel inom den radikala nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, som på 1800-talet var kritiska till borgerskapets Bellmankult.
Stenströms redogörelse är dock inte bara kunnig och detaljerad utan innehåller också många utmärkta fynd av kultursociologisk art. När han någon enstaka gång påträffar en ”bellmaniansk” pastisch eller parafras av konstnärligt intresse – det gäller till exempel verk av Carl Fredrik Dahlgren, Stagnelius, Tegnér, Gunnar Wennerberg och Albert Edelfelt – gör han också intressanta estetiska iakttagelser, inte minst vad gäller samspelet mellan text och bild eller text och musik.
Problemet är bara att dessa utmärkta observationer tenderar att drunkna i all pliktskyldig detaljredovisning av de törstiga toddygubbarnas många fadda hyllningar till den store Carl Michaels ära.
Inte desto mindre kommer denna mäktiga lunta att bli ett för alla dagens bellmanianer oumbärligt uppslagsverk, fullproppat med information och praktfullt utstyrt som det är med färgbilder av allt från Bellmanmonument till punschetiketter.
