”Det jag hade hamnat i nu var ett typiskt exempel på svenskt skapande – överdrivet verklighetsförankrat och med närapå autentisk dialog men ack så fånigt. Vart tog inbillningskraften vägen? Varför ska allt vara based on a true/plausible story? Är det inget som händer i overkligheten längre?”

Utsagans avsändare heter Daniel Sjölin och anledningen till drapan är att Sjölin ännu en gång fastnat framför en av Radioteaterns verklighetsstinna pjäser. Men vänta nu. Sammanhanget är ju lite speciellt. Uttalandet sker inte i televisionens Babel, där Sjölin är programledare, inte heller i en intervju på någon kultursida. Nej, uttalandet sker i en roman av Daniel Sjölin som heter ”Världens sista roman” (2007). Huvudpersonen i denna bok heter också Daniel Sjölin. Som läsare förstår man emellertid ganska snabbt att romanens gravt alkoholiserade och halvgalne hjälte inte är identisk med den verklige författaren.

Sjölins roman nämns gärna i samma andetag som andra uppmärksammade och mer eller mindre självbiografiska romaner som Maja Lundgrens skandalomsusade ”Myggor och tigrar” (2007). Vad dessa romaner har gemensamt är att de alla spelar på de suddiga gränserna mellan verklighet och fiktion. Men där upphör likheterna. Sjölins roman är i själva verket en hyllning till fiktionen – och en lika besk drift med alla de läsare, författare, för att inte tala om kulturjournalister, som törstar efter ständigt mera osminkad verklighet.

”Är det inget som händer i overkligheten längre?” Frågan är berättigad. Misstron mot fiktionen breder ut sig. Tecknen är många och olika. Här kommer några av dem.

Bestsellerlistorna domineras sedan en längre tid av antingen biografier och självbiografier eller av facklitteratur med skönlitterär anstrykning (de otaliga populärhistoriska verken med berättartekniskt driv). Den ”rena” skönlitteraturen klarar sig sämre. Här regerar fortfarande deckarna – som gärna också skall vara realistiska och verklighetsbaserade.

För den skönlitteratur som inte vill vara kriminallitterär men bli framgångsrik och skapa debatt tycks det bara finnas ett alternativ – faction. Ordet är en sammanfogning av engelskans fact och fiction och kan ur ett perspektiv betraktas som en möjlighet som alltid varit attraktiv för särskilt romanförfattare. 1700-talets brevromaner (”Pamela”) och reseskildringar (”Robinson Crusoe”) lekte liksom vår tids texter med att blanda de något så när distinkta kontrakt som reglerar vad vi som läsare uppfattar som fakta respektive fiktion.

Det nya är den snudd på hegemoniska ställning som faktionen tillskansat sig. Lägg till detta möjligheten att samköra och korsbefrukta berättelserna i ett otal format och medier. Nytt är kanske också att faktionen utövar en lika stor lockelse över hela det kulturella och massmediala fältet.

På tv har dokusåpor och reality shows av alla de slag förpassat de en gång så förkättrade såpoperorna till de kommersiella kanalernas eftermiddags- eller nattsändningar. Den kombination av realism och melodrama som präglar såpan smakar idag alldeles för mycket overklighet.

Det vore lätt att avfärda faktionen som ett slags populärkulturellt förfallssymptom. Men fenomenet omfattar såväl Liza Marklunds ”Gömda. En sann historia” (2000) som Gellert Tamas ”Lasermannen” (2002); såväl Dave Pelzers ”Pojken som kallades Det” (1995) som Lars Noréns nyligen utgivna dagböcker. Listan kan göras mycket lång. Det är nästan lättare att räkna upp författare som inte dras till faktionen. För som en av huvudpersonerna i Sisela Lindbloms svidande samtidssatir ”De skamlösa” (2007) uttrycker det: Att syssla med fiktion är kort och gott ”astorrt”.

Hur har det kunnat bli så här? Kan suget efter verklighet och fakta vara en reaktion på postmodernismens (påstådda) nedmontering av alla gränser och hierarkier? Parollerna om att ”allt är text”, ”allt är simulering” och ”allt är fiktion” har blivit så framgångsrika – inom forskning, kritik och estetisk praktik – att de framtvingat en säregen men genomgripande motreaktion.

Det fanns en tid, inte särskilt långt borta, då man som universitetslärare i humaniora hajade till när någon student inte förfäktade teserna att allt är relativt och att allt är öppet för tolkning. ”Sanning”, ”objektivitet”, ja till och med ”verklighet”, sågs som suspekta begrepp. Det var då det.

Jag läser i en ny och spännande doktorsavhandling av Annette Årheim (Växjö universitet) om hur gymnasieungdomar förhåller sig till litteratur. ”När realismen blir orealistisk”, som avhandlingen heter, är skrämmande läsning. Inte för att ungdomarnas favoritlektyr råkar vara – just det – faktion, utan för det fullständigt okritiska förhållningssätt som verkar dominera bland eleverna (och lärarna).

Tidigare nämnda verk av Liza Marklund och Dave Peltzer tycks ingå i en inofficiell skolkanon tillsammans med bland andra Jan Guillous ”Ondskan” (1981), och de slukas alla med hull och hår. Det slående är att gymnasisterna läser dessa romaner som om de vore rena faktatexter.

Nu beror inte detta på att eleverna skulle vara obegåvade eller att förmågan till kritiskt tänkande gått vilse i flumpedagogikens dimmor. Nej, många av eleverna och lärarna är nog så seriösa och ambitiösa.

Problemet är istället att de saknar de relevanta tolkningsredskapen för att närma sig den här formen av litteratur.

Genom närläsningar av det Annette Årheim kallar romanernas ”paratexter”, det vill säga öppna och dolda läsanvisningar i form av genrebenämningar, omslagstexter och förord/efterord, visar hon hur faktionstexterna kan manipulera läsaren att sänka garden och läsa alltihopa som om det vore en oförmedlad och sann verklighet som återges.

Särskilt problematiskt blir detta när faktionstexten ifråga visar sig fungera som en förstärkare av fördomar. En av eleverna får till exempel alla sina misstankar om muslimska män bekräftade efter läsningen av ”Gömda”: opålitliga, demoniska hustrumisshandlare. Eleven tar steget och blir bekännande rasist.

Misstron mot fiktion är utbredd och kan spåras överallt i den samtida kulturen: i medierna, i skolan, och, inte minst, i litteraturen själv. Faktionen är ett komplicerat fenomen som inte kan avfärdas rakt av. Mängder av intressant och nyskapande litteratur har tillkommit i spänningsfältet mellan den dokumentära verkligheten och den skönlitterära gestaltningen. Flera av den tidiga realismens romaner kan, som tidigare nämnts, ses som faktion. Viktiga inspirationskällor till nutidens faktion kan spåras tillbaka till 1960-talets amerikanska new journalism med namn som Truman Capote, Tom Wolfe och Hunter S Thompson. Genom att från skönlitteraturen importera scenisk framställning, dialog, synvinkelskiften och ett fokus på detaljer – och använda dessa verktyg på ett dokumentärt stoff – lyckades man sammansmälta det bästa från fiktionens och journalistikens världar.

Men den hegemoni som faktionen lyckats skapa idag känns också paradoxalt syrefattig. Öppningarna mot verkligheten och världen blir lika ofta ett introvert ältande. Tegelstenar om intrigerna på någon av huvudstadens kulturredaktioner har svårt att undvika narcissismens fallgropar. Eller så blir begäret efter verkligheten så oregerligt att frestelsen att helt enkelt hitta på blir för stor. Ett övertydligt exempel är Misha Defonsecas enormt uppmärksammade självbiografiska bok ”Misha” (1997), vars autentiska minnen av Förintelsen och en barndom tillsammans med vargar (!) härförleden avslöjades som ren bluff.

Visst händer det fortfarande mycket spännande saker i den ”riktiga” overkligheten, den som nöjer sig med att vara fiktiv och inte har några sanningsanspråk över huvud taget. All litteratur är ännu inte ”based on a true story”, tack och lov. Men jag kommer allt oftare på mig själv med att sakna de författare som likt en Calvino eller en Nabokov alltid satte fantasin, inbillningskraften och fiktionens oändliga möjligheter i centrum.

Faktionens segertåg genom alla medier, och i högkulturen såväl som i populärkulturen, rymmer ett viktigt memento: Vi måste på nytt ta ställning till vad vi egentligen skall ha vår fiktion till. De vanliga argumenten för litteraturen som kunskapskälla och vägvisare i existentiella frågor har kidnappats av faktionen: inlevelsen och empatin tränas såklart ännu effektivare när personer och händelser i en bok är på riktigt, säger man.

Jag tror det är fel. Visst kan man lära sig mycket om både verkliga och uppdiktade personer genom litteraturen. Men den litteratur som arbetar med omedelbar igenkänning och har som mål att bekräfta det läsaren redan visste blir efter ett tag ganska ointressant. En radikalare aspekt av litteraturen som kunskapskälla är, som den brittiske litteraturforskaren Michael Wood säger, att litteraturen vet saker om läsaren som läsaren inte själv vill veta.

En annan poäng med litteraturen – enligt Aristoteles kanske den allra viktigaste poängen – är att litteraturen inte berättar om hur saker och ting är utan hur de skulle kunna vara. Genom litteraturen tränar vi oss i att tänka och känna annorlunda. Istället för en fetischerad och nödvändig verklighet får vi en liten glimt av något som skulle kunna kallas en möjligheternas verklighet.